Den stora rädslan

 
                                             
  
Om vi fick goda resultat igår så skulle jag börja leva lite. Sluta gömma mig och börja göra saker igen. Träffa vänner, kanske gå på en utställning, skriva lite. Inte som vanligt, men lite i alla fall.

Vi fick goda resultat. Bättre än vi hade kunnat hoppas på. Läkaren hade svårt att ens se tumören vid binjuren på ultraljudet. På rapporten skrev han ’suspekt normal binjure’. På avdelningen sa de så klart att det var jättebra, men det verkade inte vara oväntat och när jag frågade onkologen så sa hon att de hade förväntat sig detta resultat. Får vi vara glada nu? frågade pappan. Självklart, sa onkologen, ni måste vara glada för alla positiva resultat. Det är en förutsättning för att orka kämpa. 

Men jag såg på henne hur lite detta resultat trots allt betyder och hur långt vi har kvar på resan. Vi vet inget om tumören i käken (annat än vad vi kan se med våra egna ögon, att den verkar ha krympt). Och jag vet ju hur det kan komma sig att de förväntar sig att han ska svara så positivt på behandlingen, men ändå befinna sig i den riskzonen som han är i. Sanningen är att det är inte detta som är den stora risken. De flesta svarar på behandlingen, tumörerna brukar krympa, ibland till och med försvinna. Men hos många så kommer de tillbaka på andra ställen. De kan komma under behandlingen, några månader efter, eller flera år efter att han är färdigbehandlad. Och då är de mer aggressiva och svårbehandlade. Det är det som är den stora risken.

Så den mest akuta skräcken är över, den om att han skulle dö nu. I ett dygn var jag så lycklig över att jag i alla fall skulle få mer tid med min ängel. Men sen kom nästa rädsla, på samma plats i magen men av en annan sort. En mer dov, utdragen form, som jag ska leva med nu. I bästa fall länge.

Det finns inga vägar runt den. Den går inte över. Ljuset på andra sidan är så långt borta så jag kommer inte att kunna se det på mycket länge. Tills dess måste jag titta efter glimtarna längs vägen, de som tar sig in längs sidorna. Ängelns bra dagar, när han leker och skrattar, matar mig med påskgodis. Våren och värmen, tussilago och påskliljor och trädens nya ljusgröna blad. Ängelns mormor, morfar, bonusmormor och pappa som också älskar honom så, som leker och tar hand om honom och som jag kan dela kärleken och oron med. Vännerna, som vi ska träffa. Min avhandling, som jag kanske får lite tid att skriva på. Upplevelserna, som vi ändå ska få. Ett litet steg i taget.
 

Kommentera här: