Den andra världen

        
                                            
 

Det gör ont nu. Jag vill inte skriva orden för de lyfter fram smärtan. Jag vill skriva orden för de lyfter fram smärtan som ligger och trycker i magen, i bröstet. De sa att det skulle bli så här, att han skulle bli sjuk, sluta äta, få feber och bli svag, men fram tills nu har vi varit skonade. I fyra månader klarade han behandlingarna utan att bli riktigt sjuk. Nu är vi inte skonade längre. Bakterier i blodet och magsjuka. Isolerade. Febern som sjunker och stiger. Feberfrossa en natt med 41 grader. Låga trombocyter och neutrofiler. Cytostatika, Perfalgam och Oxynorm. Det är en värld i sig med all dessa termer.  

En del barn dör inte av sjukdomen utan av sviterna av behandlingen. Jag läser om septisk chock och ångesten tar strypgrepp om mina inälvor. Om två veckor ska han opereras. Han måste återhämta sig till dess.

Ibland när jag vi är på avdelningen, eller när vi kommer hem från avdelningen rättare sagt då jag känner alla känslor som jag har stängt av när jag är där, så handlar ångesten mer om de andra barnen. En liten ängel som har fått återfall. Och en annan liten ängel som inte svarar på behandlingen och nu ska de bestämma om de ska fortsätta eller inte. Det gör så fruktansvärt ont. Så ont att det inte går att känna i den vanliga världen. Den smärtan finns i den andra världen. Sjukhusvärlden där min ängel vägrar äta för det gör så ont och har blivit så smal att byxorna ramlar av honom. Där barnen som var så sprudlande friska och glada några månader tidigare dör för att cancercellerna inte svarar på behandlingen eller i septisk chock. Jag tänker att det inte går att känna den världen om man inte har varit där. För ett halvår sedan var jag en av dem som inte visste, som aldrig hade känt den ångesten, den smärtan. Inte så att jag inte visste att den fanns. Jag visste att jag inte visste, och ibland kunde jag undra hur det skulle vara att leva i den världen där riktigt jobbiga saker händer. Inte göra-slut-med-sambon jobbigt eller jag-har så-låg-självkänsla jobbigt, utan friska-barn-blir-sjuka-och-förgiftas-långsamt-av-mediciner-eller-dör-plötsligt-av-behandlingar-som-ska-göra-dem-friska-och-ibland-funkar-inte-behandlingen-så då-dör-de-av-sjukdomen-och-ibland-blir-de-friska-(tror-man)-men-så-får-de-återfall-och-så-dör-de-ändå. Nu vet jag att hur det är att leva där och nu vill jag inte veta. Det finns inget gott med den vetskapen. Bara djup outhärdlig smärta. Smärta utan mening. Utan insikt.

Eller kanske finns det en liten insikt trots allt. Att inget betyder något förutom livet självt. Att vi lever. Barnen. Och kärleken oss emellan.

Men det visste jag ju redan innan.    

Kommentera här: