Så fortsätter vi...

                                              
                                                          
 

Och så blev jag så trött. Min kropp vågade slappna av mer än den vågat de senaste nio månaderna. Hittills har vi antingen tagit sats för att ta oss igenom ännu en utmaning eller befunnit oss i limbo i väntan på nästa steg. Nu kändes det för en liten stund som om allt var lugnt. Bara en biopsi och om även den var bra inget annat förrän årsskiftet. Efter det "bara" sex månaders konsolidationsbehandling.

Bejaka tröttheten, försöker jag tänka, och tårarna som kommer när man vågar slappna av ordentligt. Påminner mig själv om att det är också där som styrkan finns. Gick ner i varv och sov i kapp med kämpen i några nätter (innan han började sova sämre igen, vaknar och pekar att det är något som känns konstigt/gör ont i munnen - biverkningar som kommer i efterhand? eller halsont från en helt vanlig förkylning?). Traskade runt i parken och lekte, målade, läste hemma. Det är så fantastiskt nu att se honom utveckla fantasilekar - djur och dockor och nallar som ska matas och vaggas till söms och gå på promenad och badas!

Jag är glad att vi tog några lugna dagar för nu sätter vi igång igen. Läkaren ringde igår och sa att biopsin blir nu på onsdag men också att de fått svar från en expertgrupp i Tyskland som de vänder sig till när de inte är helt säkra på hur de ska gå vidare i en behandling. Expertgruppen tyckte också att vi skulle avvakta med käken tills vi får svar på biopsin, men rekommenderade att vi följer protokoll angående området kring binjuren, vilket innebär strålning. Eftersom ursprungstumören var relativt liten och "lätt" att plocka ut (kirurgerna var helt säkra på att de fick ut hela) så har det inte varit helt klart om det är nödvändigt med strålning av buken, men nu blir det alltså det trots allt. Det är bra, även om det är tufft så är det bättre att kämpen ska får all behandling som finns tillgänglig – helst lite mer än vad man tror är nödvändigt. Läkaren försäkrade oss detta inte kommer att vara en stor utmaning (jämfört med vad han gått igenom hittills). Det svåra kommer nog bli att han måste sövas inför varje strålningsmoment. Det är inte en stor sak för alla, men med tanke på kämpens sövningshistorik så kan det bli väl så jobbigt... I morgon träffar vi den läkare som kommer att utföra strålningen som berättar mer om ur det går till. På torsdag sövs han igen för att göra förberedelser. Sen har vi inte fått fler datum men jag antar att vi sätter igång nästa vecka.   

--

Idag skickar jag också all kraft och styrka till en liten kämpe på avdelningen i samma ålder och med samma diagnos och behandlingsprotokoll som min kämpe. Idag opererar de ut ursprungstumören som för henne innebär ett 18-timmars ingrepp då de även måste ta ut den ena njuren. Det är en riskfylld operation, men som jag just skrev till henne så känner jag så starkt att det kommer att gå bra.   

Kommentera här: