Vatten och gift.

                                                
 

Det var lite för bra att vara sant att få komma hem dag +15 och sen skulle allt vara över. Jag har sällan sett ängeln så nöjd som när han strosade runt med ett litet leende på läpparna, plockade upp en av sina leksaker, lekte lite med den, la den ifrån sig, plockade upp en annan, osv. Det var bara så förunderligt fantastiskt både att se honom må bra och vara så glad och att tänka att cellgiftsjävlarna faktiskt ligger bakom oss nu. Jag hatar cytostatikan och vad den gör med min ängels kropp så mycket. Jag tycker inte om hur hat känns i kroppen, det känns som ett gift i sig. Jag vet att det inte är cellgifterna som är fienden, men jag har aldrig riktigt kunnat ta in det och så länge som ängeln har varit påverkad av dem har jag inte kunnat släppa hatet mot cellgifterna, hur missriktat det än må vara. Nu när vi kan lägga det bakom oss kanske jag kan lyckas sluta hata och förgifta min egen kropp dessutom.

Men lite för bra var det. Som en del andra små änglar som jag har hört om så verkar ängeln ha utvecklat ett motstånd mot att dricka vatten efter behandlingen. Välling går bitvis bra och ibland går det ner en klunk vatten i samband med att han äter något, men däremellan skjuter han bara vattenmuggen ifrån sig. Efter att jag bytt ännu en helt torr blöja i morse fick vi åka in och sätta tillbaka sondslangen så att vi själva ska kunna fylla på med vätska. Efter de första tårfyllda gångerna som vi satte nål så har ängeln alltid varit ovanligt lugn när de sätter nålen i porten. Han bara lutar sig tillbaka och tittar på lampan i taket ett tag och sen är det över. Jag har alltid fått ont i hjärtat när jag hör andra små änglar som skriker förtvivlat inifrån behandlingsrummet. Med sondslangen är det annorlunda, då är det min ängel som är förtvivlad. Så mycket att de fick ge honom lugnande för att kunna få ner slangen i näsan. Hans förtvivlan tog en stor tugga ur mitt inre. Men gnagandet i maggropen när jag såg att han inte fick i sig den vätska han behöver (och jag vet hur mycket han behöver den för att göra sig av med alla gifter i kroppen) kunde i stället upphöra. För ett antal månader sedan hade jag tänkt på en förmiddag som idag som en mardröm. Nu är den en suck (och ett antal tårar när jag väl gör yoga och känner efter lite mer…).

 

 

 

Kommentera här: