Tiden

                            
                                     
 

Jag kan inte fatta att tiden går. Jag vet att det vore betydligt konstigare om den inte gjorde det, men när vi kommer till den dagen som jag inte för mitt liv kunde förstå hur vi skulle ta oss till oss känns det varje gång som om jag för mitt liv inte kan förstå hur det gick till. Gick tiden verkligen? Blev det den 22:a och vi startade högdosen? Gick dagarna och tog vi oss faktiskt oss till dag -3, då han får sin sista Busulfan? På något sätt gick tiden uppenbarligen, men jag kan inte säga hur det gick till.

Det är ändå bara stunder. Som när ängeln redan är för trött på kvällen men ändå måste alla prover tas och han är för frustrerad för att få ett rimligt blodtryck så vi väntar tills han har somnat men så kommer undersköterskan in och frågar om han har somnat om och om igen så han inte kan komma till ro och när han till sist nästan gör det så börjar droppapparaten pipa men sjuksköterskan är upptagen med annat så den fortsätter att pipa varannan minut och till slut är ängeln så trött att han bara skriker och sprattlar i mina armar och jag måste försöka hålla i honom utan att nålen i porten åker ut och jag är själv så trött att jag också sitter och gråter. Det är en stund. Eller så har vi en halvtimmes paus mellan droppen och ängeln känner sig pigg så vi går ut och gungar och solen tittar fram. Det är en annan stund. Jag förstår att det är självklart att tiden går, det är vad den gör. Men egentligen, på en annan nivå, så tänker jag att det finns nog ingen tid. Den är bara ett abstrakt koncept. Det finns bara stunder. 

Förutom Melfalan på måndag har vi nu ”bara” medicinen för att skydda levern (som jag aldrig kommer ihåg vad den heter)  i dropp 4 * 2 timmar per dygn. Så länge ängeln mår ok så betyder det förhoppningsvis att vi kan gå ut lite längre stunder. Nu kommer de bara in 4 gånger per natt och sätter på och av medicinen i droppet. Det känns som en fantastisk lättnad efter att bli väckt 8 gånger per natt (för mamman i alla fall, ängeln vaknar ofta där emellan men när han väl sover så sover han, hur mycket apparaterna än piper).

Då och då frågar någon hur jag mår. Innan högdosen, när det var lite lugnare, kändes det som en rimlig fråga som jag kunde ge ett förståeligt svar på. Nu känns det som under induktionen och tiden strax därefter, som om jag inte förstår varför de frågar. Jag kan svara på hur ängeln mår (han mår fortfarande ok, bitvis väldigt trött och ibland arg och irriterad), men vad har det med saken att göra hur jag mår? Jag förstår att det har med saken att göra, men just nu vet jag inte. Jag är en soldat igen, jag är inte längre på vandring. Jag känner saker, framför allt när jag går hem och pausar en stund. Men det går inte upp i hjärnan. Jag tänker inte på vad det är jag känner. Det känns som om jag inte har råd att tänka, för jag vet vart tankarna så lätt dras när jag är trött. Jag vet hur det stället suger kraften ur mig, kraft som jag behöver för att vi ska ta oss igenom detta, så jag får inte gå dit nu. 

Fast nu tar jag tillbaka, jag vet nog faktiskt hur jag mår. Jag vet att jag är är trött. Att jag känner mig rädd. Och att jag känner mig obotligt hjälplös. 

 

 

 

 

Kommentera här: