Korta och långa oändligheter

                                              
 

Är på avdelningen för blodprover, njurprov och läkarkontroll. Förutom röd och fnasig hud runt läppar och på kinderna så har kämpen inga andra påtagliga biverkningar av a-vitaminen än så länge. Nu väntar jag på att han ska vakna så sjuksjöterskan kan sticka honom i fingret och se hur snabbt hans njurar brytit ner kontrastvätskan som de sprutade in i porten för ett par timmar sedan. 

Över julen såg jag och bombom en film som jag fortfarande tänker på ofta, The fault in our stars (Förr eller senare exploderar jag). En film om barn/ungdomscancer som lyckas vara både rå, realistisk och galet sorglig men ändå så hoppfull.  

Oj vad den gjorde ont. Jag grät från första början när Hazel ser sin mammas smärta bakom hennes ihärdiga försök att få Hazel att gå till en samtalsgrupp med andra cancerdrabbade ungdomar. The only thing worse than biting it from cancer is having a kid that bites it from cancer, säger hon. När sedan ungdomarna i samtalsgruppen berättar vilka diagnoser de har dyker prognoserna och behandlingsalternativen för varje diagnos upp i mitt huvud och jag ser framför mig vilka kamper de har bakom sig/framför sig.

Och det går inte bra, det vet man redan från början. Men ändå är filmen så hoppfull. Två saker framför allt stannade kvar i mig.

För det första, som Augustus säger och som Hazel har strukit under i boken som hon läser om och om igen: That's the thing about pain. It demands to be felt. Det finns inget annat att göra med smärta. Det går inte att ignorera den. Det går inte att gå runt den. Även (framför allt) när det känns som om den kommer att slita isär en inifrån så finns inget annat alternativ än att känna den. Och allt som oftast så släpper den just när man tror att man nått sin gräns. Då, när man just är på väg att ge upp, så börjar den förvandlas till något annat och i just den stunden finns möjligheten att på riktigt inse betydelsen av det här:

Some infinities are bigger than other infinities, säger den själsligt trasiga men insiktsfulla författaren till Hazels bok. Mellan ett och två finns oändligt många siffror (1,1 , 1,12, 1,112, osv). Mellan 1 och 10 finns också oändligt många siffror. Oändligheten mellan 1 och 10 är större än mellan 1 och 2, men inte desto mindre är båda oändliga. Ett långt liv innehåller en större oändlighet än ett kort liv men inte desto mindre är ett kort liv oändligt. Även spädbarnet som bara lever några timmar och föräldern som får hålla hen under den stunden får ta del av oändligheten. Eftersom varje stund är oändlig. Därför är inget bortkastat. Inget är för kort. Och ibland behöver man inte ett långt liv för att inse det. Ibland behöver man inte ens bli vuxen. Så här säger Hazel till Gus i hennes minnestal till honom (som han får höra redan innan han dör): But, Gus, my love, I cannot tell you how thankful I am for our little infinity. I wouldn't trade it for the world. You gave me a forever within the numbered days, and I'm grateful.

 
1 Katarina:

skriven

Det är ett privilegium att läsa. Tack för det du delar med oss. Så klokt och insiktsfullt du berättar om livet, smärta och oändlighet.Tack♡ Katarina

Svar: Tack Katarina och tack själv för allt stöd <3 Stor kram!
pussmonster.net

Kommentera här: