Rutin

                                     
 
Rutin, rutin, älskade rutin. Att tro sig veta ungefär vad dagen som man har framför sig kommer att innehålla. Att ha någonstans att gå på morgonen (som inte är sjukhuset!) och sen när det är helg så känns det som helg för då ska vi inte gå någonstans. Det finns ett efterlängtat lugn, en vila, i det.  
 
Men tiden går så snabbt när man tar tiden lite mer för givet. När fokus inte ligger vid hur vi ska ta oss igenom den här dagen, timmen, minuten. I jämförelse känns det som om livet utan konstant kamp mest bara rinner förbi.
 
Det är lite som om vi tränar på att ha vardag. Som om vi testar marken. Så här kan det funka. Så här kommer det förhoppningsvis att bli. Och så här kan det kanske kännas. 
 
Speciellt som vi nu fick en vecka till. Forskningsledarna i Wien hade sagt att det måste gå fler dagar än vad läkarna i Köpenhamn först trodde efter det att vi avslutar första gången a-vitamin och innan vi börjar immunterapin. Så nu sätter vi igång först den 11:e februari.  
 
Inga andra biverkningar av a-vitaminen än torr och fnasig hud i ansiktet har vi märkt av fortfarande. Kämpen sover inte sämre än vanligt och humöret kan svänga ibland men inte mer än vad jag misstänker att den gör på andra snart tvååringar. 
 
  
 

Kommentera här: