Sömn och kärlek

                                                

Kämpen har nu avslutat första omgången med a-vitamin behandling. 1/6 omgångar. Sista veckan tror jag att vi märkte av några av de vanligaste biverkningarna (rastlöshet, humörsvängningar, sömnstörningar), men det har inte varit värre än att om han inte hade varit på behandling så hade vi nog tänkt att det varit normalt.

Men sömnen… För några veckor sedan bestämde jag mig för att sluta prata (eller skriva) om kämpens sömn. Jag blev så trött på att det aldrig blir bättre och att vi ändå inte kan göra något åt det så jag bestämde mig för att ignorera situationen tills en ljusning uppstod av sig själv. Men så i veckan kändes allt så lugnt och kämpen verkade inte alls ha några biverkningar av behandlingen så plötsligt kändes det som läge att försöka. Kämpen får oftast den sömn han behöver (tror jag). Problemet att den som sover med honom (som oftast är jag) inte får det eftersom han är van vid att någon ”hjälper” honom att sova hela tiden. I snart ett år nu har jag eller pappan vaggat, hållit, bankat rumpa genom alla jobbigheter och nu vet inte hans kropp hur den gör för att sova på egen hand. Nu tänkte jag att om jag slutar hålla, vagga, banka nätterna igenom så lär han sig kanske efter ett par nätter att sova själv…

Efter två och en halv nätter gav jag upp. Det var betydligt svårare än jag trodde. Kämpens kropp vet verkligen inte hur den gör och kanske gav sig behandlingen till känna också. Det blev i alla fall bara värre och värre. Han var vaken flera timmar varje natt (uppe och lekte, vägrade stanna kvar sängen), somnade på förmiddagen av ren utmattning men vaknade för tidigt. Somnade på kvällen av ren utmattning men vaknade efter några timmar för att spendera ännu ett antal timmar vaken mitt i natten. Och på dagarna var han så trött så trött. De vanliga rutinerna funkade inte och mitt hjärta gjorde ont för han ska ju samla kraft nu inför kommande behandlingar. Så tredje natten efter ett antal vakentimmar gav jag upp projektet.

Vi får ta det sen. När vi är klara. Kanske får vi anlita en sömnexpert (om det finns sådana). Tills dess får jag vara kämpens sovkrycka. Det har fungerat i snart ett år nu och det får fungera ett halvår till. 

På måndag ska han sövas för att sätta in en ännu en plastdosa i bröstet.     

Och så skickar jag kärlek och kraft till kämpens kämpekompis på avdelningen som nu sätter igång högdosen. Precis som kämpen så kommer hon att klara det fint!

Kommentera här: