Aldrig mer!

               
 
Jag antar att det skulle kännas när det faktiskt är över. För trots allt roligt runt omkring så var de sista dagarna rätt jobbiga med en trött kämpe som har haft så svårt att sova, har varit frustrerad och haft rejäla humörsvängningar. Kanske har det inte hjälpt heller att vi varit borta från de vanliga trygga rutinerna. Men nu är det i alla fall över!! Idag slutar vi fylla på med mediciner som gör ont, som bryter ner och frustrerar och som förstör hans lilla kropp. Efter ett år och fem månader och nio dagars kamp handlar det inte längre om att bryta ner på alla tänkbara sätt, med den konstanta förhoppningen om att cancercellerna ska brytas ner mest och resten av kämpen ska klara sig så gott det går. Aldrig, aldrig, ALDRIG mer bryta ner! (Nej jag vet, vi kan aldrig veta, men jag måste tänka så. Jag vill tänka så. Jag får tänka så.)  
 
För ett år och fem månader och nio dagar sedan så slungades vi ut i ett annat universum. Ett universum med djupare smärta och mer brinnande rädsla än jag någonsin känt innan. Sen dess har vi långsamt långsamt kämpat oss tillbaka till det gamla livet. Ibland har det hänt saker som har slungat oss tillbaka, men precis som alla andra kämpar så har vi har fortsatt kampen om att få komma tillbaka. Efter en tids kamp kunde vi få besöka den gamla världen, men då då kändes det som om vi var främlingar från en annan dimension på kort visit. Under den sista sträckans behandling har det känts som om vi bitvis varit tillbaka, men med många och långa nödvändiga besök i den andra världen.   
 
Om gudarna tillåter så är vi så äntligen är tillbaka i den gamla vanliga världen för att stanna. Men det känns som om vi befinner oss på utkanten. Vi vandrar fortfarande (eller hur man nu färdas när man reser mellan universum, kanske åker vi något slags rymdskepp, men det känns mer som en mödosam vandring) och jag ser ett liv som liknar vårt någonstans borta i horisonten. Men efter att ha levt och präglats under så lång tid i den andra dimensionen verkar allt som en gång var så bekant istället främmande. Jag förstår att det blir sig aldrig likt för vi är oss inte lika. Kämpen är det inte så klart för han var fortfarande en bebis när det började och nu är han en stor, pratande, springande, hoppande, sjungande och tågbyggande tvåochetthalvt-åring! Men vi andra som har varit med på resan har förändrats i grunden. Jag har förändrats i grunden. Jag har blivit något annat och det är denna nya människa som nu på nytt ska besätta denna gamla men ändå nya värld.
 
Jag samlar på mig reflektioner om vad jag ser, men jag är inte riktigt reda att skriva ännu. Tid måste gå först. Tid att närma oss och iakta och kanske långsamt långsamt börja förstå. Kanske skriver jag snart igen. Men det känns som om vi måste komma närmare först.
 
Men om inte innan så återkommer jag om några veckor när det är dags för slutprover... 
  
1 Elisabeth hove Faster:

skriven

Nu får vi tro på framtiden och hoppas på många kuliga och bra dagar. Hoppas att träffa er nån gång. kram till er.

Svar: Ja nu tror vi! Det vore roligt att ses. Kramar
pussmonster.net

Kommentera här: