Långsamhetens lov

                                                
                           Patientarmbandet är helt urblekt men kämpen insisterar på att ha det kvar på
 
Efter tårtan var uppäten (våra bitar i alla fall, tack vare Offa och Ei lämnades två stora tårtor kvar till kämpar och personal på afsnit 5054), slangar utdragna och kramar utdelade så kom vi så äntligen hem. Det tog något dygn men sen infann sig ett sen länge saknat lugn. Inte för att tillvaron egentligen är annorlunda än tidigare gånger när vi kommit hem från behandling. A-vitaminen är igång och vi har varit på kontroll på 64:an och håller oss till samma rutiner som vanligt. Vätskehekton (15!) rinner av kämpen och blodtrycket har återgått till normalt.   
 
Men jag är annorlunda. När vi har varit inlagda så har jag haft känslan att vi är satta på undantag. Som om vi blir bortplockade från livet. Så mellan behandlingar har jag alltid känt ett behov av att fylla på med liv, en brådska att göra saker som vi inte kan göra när vi är i sjukhuslimbo. Även om vi inte alltid har gjort så mycket så har känslan funnits där. För första gången på länge (1,5 år?) så känns det inte som vi måste skynda oss att leva eftersom vi snart blir bortplockade från livet igen. Jag vet att vi inte kan veta någonting om någonting, men det känns som om livet sträcker ut sig framför oss igen. 
 
Så sen vi kom hem har jag istället övat upp mig i den sköna konsten att göra ingenting. Efter all galenskap under sista behandlingen som vändes till uppspelthet och feststämning när vi närmade oss hemgång så trånade mitt sinne och min kropp efter tomhet och långsamhet. Efter intrycksfasta och tid att landa. Och så blev det. Kämpen behöver ingen träning i ingenting-konsten. Som liten zen-mästare har han det i sig att ta en paus under en långsam promenad bland fälten och sätta sig vid grusvägens kant en lång stund och undersöka några stenar. Men bättre än på mycket länge så har jag lyckats följa hans takt och sinnestämning. 
 
8 dagar har vi kvar av a-vitaminen, men jag räknar inte så otåligt som innan. Vi hade trott att a-vitaminen skulle bli värre för varje gång, men än så länge så går det faktiskt bättre denna sista gång. Huden är mindre påverkad och humöret svänger lite men inte mer än tidigare gånger. Sömnen har varit riktigt dålig men så i natt så sov han helt oförklarligt bättre. Jag har inte heller någon föreställing om att sömnen magiskt blir bättre så snart vi är klara. Det kan nog ta tid, och det får det göra. Vi har ingen brådska.
 
Så vad händer nu? Tack vare barncancerfonden så åker vi iväg några dagar i nästa vecka för att träffa bombom och kämpens kusiner. När vi kommer tillbaka ska vi på efterkontroll på Rigshospitalet. Vad gäller testerna för återfall så har vi fått veta att det måste gå ett antal veckor efter avslutad behandling, så först i slutet av augusti blir det MR, MIBG, benmärgsprov, etc. 
 
Sen var det ju det där andra vi skulle göra också. Det där om att leva vårt liv.  
1 Elisabeth hove Faster:

skriven

Välkommna hem kramar.

Svar: Tack och kram på er!
pussmonster.net

Kommentera här: