Inlagda tillsvidare...

                                               
                                          Kämpen fick i alla fall äntligen åka båt - på dagstur till Ven. 
 
Vi är inlagda på 64:an. Det regelbundna konstaterandet att han har ont i magen avtog när vi slutade med a-vitaminen, men så kom det tillbaka i onsdags och igår blev det mer förtvivlat samtidigt som han fick feber. Så gick vi till sjukhuset och tog prover som visade att han har en infektion, men vart den sitter vet vi inte. Blododlingarna som ska visa om det finns bakterier i blodet tar längre tid. Vi har även röntgat mage och lungor och väntar på att en röntgenläkare ska ge besked. Så länge är vi inlagda. Senaste teorin är att det finns en infektion där slangen sitter i bröstet. Det syns inte utanpå men kämpen tar sig för bröstet när han säger att han har ont så infektionen kan sitta på insidan.
 
Det är inte roligt att vara inlagda, men det är bättre än att vara hemma och försöka hantera diffusa symptom som vi inte förstår oss på och som min hjärna konstruerar som återfall. Det märks redan att antibiotikan verkar och han är redan betydligt piggare än de senaste två dagarna. Han klagar också mindre på smärta än vad han gjorde igår.
 
Jag trodde slanggudarna hade blivit blidkade men nu verkar det som om de visst bara hade samlat ihop sig till en sista smäll innan vi blir av med slangjäveln. Den behövs bara för immunterapin så först var det sagt att den skulle tas ut direkt när vi kommer tillbaka från Rigshospitalet. Dvs om 17 dagar. Sen var plötsligt alla narkosläkare på semester hela juli så det skulle inte kunna göras förrän augusti. När vi fick höra det var vår plan att försöka övertyga Rigshospitalet att ta ut den, helst innan vi åker hem efter immunterapin. Men nu har läkarna på 64:an mobiliserat sig och ska försöka spåra en villig narkosläkare som kan ta sig an den trots allt. 
 
Så nu säger vi att den har 17 dagar kvar. 15 dagar till sista immunterapin är klar. 29 dagar tills sista a-vitaminen. Vi vet inte vad som händer sen. Om inget annat så kommer vi att leva med biverkningar och prover (och oro och förlamande rädsla) länge ännu. Men jag räknar ner. Och jag kommer att att jubla när varje steg är över. Även om allt inte är över sen så är det trots allt GIGANTISKA milstolpar på resan. Och om det finns saker som är värda att jubla över i livet så känns det som om dessa kommer rätt långt upp på listan. 
1 Katarina:

skriven

Jubla♡♡♡massa kramar

Svar: 💜
pussmonster.net

Kommentera här: