Nu börjar sista gången

                                                
 
I veckan gjordes ultraljudet som fick bokas om när kämpen var magsjuk. Protokollet säger att området kring binjuren ska undersökas efter tredje immunterapiomgången. Om det är något område som verkligen har behandlats på kämpens kropp så är det området kring ursprungstumören, trots att det med kämpens ovanliga version av diagnosen är den svårbehandlade metastasen som varit det stora problemet. Efter galna mängder cytostatika som fick tumörerna att krympa så kunde tumören vid binjuren plockas ut med råge. Och sen strålades området, allt enligt protokollet. Trots det infann sig den stora ångesten innan och jag både svettades och frös när jag låg på britsen med kämpen och tittade på film i taket under de 20 långa minuterna när läkaren undersökte buken. När hon var klar och sa att hon inte kunde se något så kändes det mest som en bekräftelse på något vi redan visste. Inte desto mindre tog det lång tid för kroppen att släppa känslan av akut livsfara...
 
Urinprovet däremot är desto mer signifikativt eftersom det kan visa om det finns aktivitet i hela kroppen. Men eftersom det innebär att sätta kateter och samla urin i 12 timmar så väntar vi tills vi är klara med behandlingen, då alla tester ändå ska göras.
 
Kämpen mår ok. Han har gått ner lite i vikt sen vi kom tillbaka och klagar bitvis på att han har ont i magen, men magen för honom innefattar både bröstet, där cvk-slangen sitter och där han har ett sår som inte riktigt vill läka sen han pillade upp det en natt på Rigshopitalet, och mag-magen. Ena gången lägger han handen för slangen i brösten och säger att han har ont i magen och andra gången lägger han den för nedre delen av magen. Teorin är att tarmarna fortfarande är inflammerade, vilket inte vore konstigt med tanke på att han inte haft någon behandlingspaus sen han var magsjuk. Det stämmer också med att magontet ofta kommer i samband med att han äter. Från och med imorgon får han i alla fall äntligen en veckas paus. Jag hoppas så att magen kan få återhämta sig då. 
 
Men energin och humöret har han för det mesta kvar och sen vi kom tillbaka har vi kunnat komma in i en rutin med att gå till förskolan en stund varje förmiddag, vilket vi inte kunde sist eftersom han först var för trött och sen kom magsjukan. Det är en trygghet på så många plan när det funkar. Både att veta att kämpen har den fysiska orken och tryggheten att komma in i leken på förskolan (och efter ett tag glömma bort mamman helt!) och att känna i vi redan har en fot i det liv som vi ska närma oss. 
 
Midsommar fick vi också fira med bombom som äntligen kom igen med tåget och kämpen som dansade glatt kring midsommarstången mellan regnskurarna. 
 
Så börjar sista behandlingspausen. Sen sista immunterapin. Sen sista a-vitaminomgången. Det har känts så långt borta, så ouppnåeligt, men nu känns det som om jag faktiskt börjar kunna förstå var vi är. Jag känner att vi närmar oss och kan nästan ta in att det kanske snart är över. (Bara det att jag kan skriva den meningen utan att tårarna börjar forsa, bara en brännande känsla bakom ögonen och en halv kortslutning i hjärnan över tillvarons galenskap, världar som inte går ihop men som på något sätt ska levas samtidigt...). En annan verklighet börjar bli synbar och det känns.

Kommentera här: