Kaos i mindre skala

                                               
                                                                     Ännu ett uppvak

Under första immunterapibehandlingen så gick så mycket fel att jag inte kunde hålla reda på alla riskområden. Jag gjorde en lista för mig själv med alla områden som kunde gå och gick fel: syresättning, puls, vätskeansamling, vikt, avföring, näring, blodtryck, feber, smärta och humör. Jag satte en siffra från ett till tre på varje punkt där 3 var ok, 2 var problematiskt och 1 var så pass problematiskt att vi måste stänga av behandlingen. Siffrorna skiftade från timme till timme och vid någon tidpunkt hade jag bara 1:or och 2:or på min lista.

Den här omgången är mindre kaotisk och både dag tre och dag fyra började med nästan bara 3:or på listan (pulsen är hela tiden något förhöjd). Morgonen dag tre var jag förundrad över att det gick så bra, till och med irritationen från de första två dagarna hade lagt sig. Sen drog han av sin nya slang... Alltså inte ur den ur bröstet, utan av på mitten (personalen kunde inte förstå hur det ens var möjligt). Blodet rann ur slangen som alltså var helt öppen. Nu vet vi hur det funkar när man trycker på akutknappen även på Rigshospitalet. Så fick han fasta i sex timmar, sövas och opereras för att sätta in ännu en slang. 8 timmar senare var vi igång igen.

Förmiddagen på dag fyra försökte jag smälta stressen från dagen innan (jo, adrenalinet kickade in igen och jag la in en betydligt högre växel). Det var ett onödigt missöde men nu var det ordnat och behandlingen gick fortsatt bra. Efter en lekfylld förmiddag åt han en stor lunch och somnade. Fyra timmar senare gick det inte att väcka honom och när sjuksköterskan gjorde alla tester så var vilopulsen på närmare 170 och syresättningen i blodet nere på 80 %. Så fick vi stänga av behandlingen. Han fick albumin och medicin för att hjälpa honom att kissa. När kvällen närmade sig började han må bättre och vi kunde höja till 50 % igen. Under natten har allt stabiliserats ytterligare, pulsen ligger på 130 (förhöjd men ok) och resten av proverna ser bra ut. Nu väntar vi på att läkaren ska komma och besluta att vi kan höja till 100 % igen. 

Hur det känns? Vet inte. När adrenalinet kickar in blir känslorna dämpade. Jag vill gå ner i varv igen och känna något. Jag vill att behandlingen bara ska rulla på så att vi kan bara vara under de timmar, dagar månader som vi har kvar. Inte vara i konstant anspänning över allt som kan gå och går fel. Det tär på krafterna. Samtidigt är jag tacksam över att kämpen trots allt mår så bra den här gången. Ingen smärta och trots allt som har hänt de sista två dagarna så är han för det mesta på gott humör. Behöver jag säga igen att han är fantastisk? 

1 Anonym:

skriven

Han är så fantastisk och en fantastisk stark mamma du är! Många varma kramar från oss 💕 💕 😘

Svar: Tack och stora varma kramar tillbaka till "er" (vilka "ni" nu är!) ❤️
pussmonster.net

Kommentera här: