Låtsassemester

                                                 
 
Jo, jag vågar skriva det. Det går bra nu. Efter de första 24 timmarna som alltid är jobbiga så har det gått bra. Kämpen är svullen och behöver som tidigare albumin kontinuerligt och vätskedrivande regelbundet för att inte samla på sig för mycket vätska. Men ingen feber. Puls och saturation och blodtryck håller sig på bra nivåer. Han fortsätter att äta och magen fungerar. Bitvis är han rejält irriterad men inga fler av de anfall som han fick i början. För det mesta är han på gott humör och går/cyklar/åker(bil eller droppställning) mellan lekrummet och rummet. Och när kämpen mår bättre så är mamma inte fullt så viktig längre. Det var inga problem att sova med baba en natt när jag sov ikapp mig på Cabinn hotel (ser ut precis som det låter och ligger en bra bit från sjukhuset - men funkar bra för att just sova!). Så känner jag mig lite mer som en människa igen. Nu smet jag iväg och satte mig för att fika på en uteservering och låtsas att jag är på semester.
 
Cancermamma är ett begrepp som ofta dyker upp i texter och inlägg som jag läser. För mig är det en motvillig identitet. En del mammor (ibland pappor) sveper in sig i rollen så inget av det som fanns där innan längre syns. Barncancervärlden blir deras värld och de börjar kalla sig för "momcologists" och fortsätter med det även när behandlingstiden är över. Att jag är en cancermamma finns det ingen tvekan om. Jag spenderar i stort sett all min kraft och tid (och ibland mer än så) för att hålla koll på behandlingar och biverkningar och alternativ och inte minst för att hantera sömnbrist och alla jobbiga känslor som hela tiden dyker upp. Men jag vill inte försvinna in i den rollen. Jag saknar mitt gamla liv. Jag vet att det inte går över, även om några år när (om gudarna tillåter...) risken för återfall har minskat så pass att vi slutar med uppföljningskontrollerna så kommer risken för sekundärcancer och oron för hur alla dessa behandlingar har påverkat honom i längden att finnas där. Men jag vill kunna klä av mig rollen när det går. Plocka av den stegvis och låta andra bitar synas när det är möjligt. Jag läste en gång ett inlägg om vad som krävs för att vara cancermamma. Det stod nog saker om uppoffring och uthållighet och sånt, men det som jag minns är att det stod att man måste besitta en viss mängd själviskhet för att orka i längden. En viss instinkt som gör att man ibland sätter sig själv först, även om man inte känner att det är det bästa för barnet i just den stunden. För att man inte ska gå sönder helt längre fram. Själva instinkten kanske snarare är självbevarelsedrift än själviskhet, men det man kanske kallar själviskhet kommer in när man gör det man måste och inte förgås av skuld när man gör det. Kanske man till och med njuter en stund. Jag tänker på det till och från, framför allt i stunder som denna.
1 Katarina:

skriven

Jag önskar dig många stunder av att ligga på rygg och se på moln och en låååång låtsassemester! Och jag tror du kommer att kunna gå in och ut ur olika roller och funktioner som människa. Dina erfarenheter av just detta som händer nu kommer alltid finnas med dig men du är ju fri att vara precis den Erika du vill vara. Ibland tror jag det vi tycker är själviskt paradoxalt nog är det minst själviska, i det lite längre perspektivet. Kram♡Katarina

Svar: Tack min kloka vän.💕
pussmonster.net

Kommentera här: