Normalisering

          
 

Det tar allt längre tid mellan att jag skriver här. Det är bra tänker jag. Jag tänker på annat. Jag hoppas att det aldrig kommer en tid när det är så mycket som händer och känslor och tankar som cirkulerar så att inläggen här återigen blir mer frekventa. 

Kämpen mår fortsatt fint. Förkylningarna kommer i ett nu när har går mer regelbundet på förskolan men hans kropp verkar inte ha några problem med att bekämpa dem och själv verkar han inte störas alls av att näsan rinner till och från. Han har en aldrig sinande energi och ork till lek och utforskande. Sömnen är också betydligt bättre. Han vaknar fortfarande på natten, men det är inte ovanligt att han bara vaknar 1-2 gånger per natt, vilket skulle ha gjort mig gråtfärdig av lycka för bara två månader sedan. Nu har jag vant mig vid det som normaltillstånd och nu drömmer jag om att inte bli väckt alls på natten! 

Normalisering är vad jag tänker på. Processen att återgå till något slags normalt tillstånd. Jag tänker att det finns olika faser; först ändras de fysiska omständigheterna (inga fler sjukhusbesök, inga fler behandlingar, inga fler direkta eller synbara biverkningar och ingen mer väntan på provsvar). Sen kommer de medvetna tankarna (förvirringen lägger sig, jag behöver inte längre anstränga mig för att låta bli att hela tiden gå in och kolla supportsidan och läsa om vad andra familjer och kämpar går igenom, jag börjar bry mig om vardagliga saker ((på riktigt, inte bara som en låtsaslek för att det är skönt eller nödvändigt att ibland låtsas att allt är som vanligt)). Sen kommer kroppen (en trötthet som jag antar att kroppen inte vågat känna mer än korta stunder förrän nu). Sist kommer allt som gömmer sig i det omedvetna (först nu, när den värsta tröttheten börjar ge med sig, så drömmer jag. Inte direkt mardrömmar, men drömmar när vi är inlagda igen och väntar på behandling eller provsvar). 

När tillvaron börjar kännas mer normal igen så är det som om jag börjar känna igen mig själv också, jag som jag var innan. Först motvilligt: Åh nej, inte gamla jag igen! Det finns något ”enkelt” med att helt ge upp sig själv, att bara finnas till för någon annan, att det finns något som är viktigare än jag och min vilja eller stundtals ens mina mest grundläggande behov. Efter ett tag mera villigt och hoppfullt: JAG är också viktig, JAG vill också saker.         

Men hur normal tillvaron än kan börja kännas så glömmer jag aldrig risken som vi fortfarande står inför. Det är inte så att jag tänker på annat och ibland blir påmind. Jag är hela tiden medveten om stupet som finns där borta. Jag kan hela tiden se det i ögonvrån och det händer att jag tar en stund och sätter mig och tittar mot stupets riktning. Känner rädslan för att ramla ner igen eller gråter en skvätt för all ångest och smärta som jag vet finns där nere. Men vi är tillräckligt långt borta nu för att hålla fokus på annat. Kämpen mår så bra och vi har rört oss så pass långt från stupet så nu känns det som om det är här i den här tillvaron som vi hör hemma och som vi ska stanna i. Nej, det kan vi inte veta, men efter en liten tids normalisering så känns det faktiskt så.

1 Lina:

skriven

Fint att läsa, så glädjande (även om det också är mycket som är svårt som du skriver) ❤️🍀. Åh sån fin bild på honom ❤️. All glädje, styrka och kärlek till er fina❤️. Varma kramar

Svar: Tack Lina, varma kramar och kärlek tillbaka ❤️
pussmonster.net

Kommentera här: