Livet brer ut sig

                                                
 
En vecka till blev MR-röntgen uppskjuten eftersom det hade blivit något fel med bokningarna, så först i slutet av förra veckan blev det gjort. Sen skulle det visst ta ännu längre innan det skulle bli konferens för att diskutera provsvaren och besluta om uppföljning. Men så ringde de igår och då hade de plötsligt fått in de sista provsvaren och redan hållit konferens. Jag antar att det inte blev så mycket till diskussion eftersom ALLA provsvaren var bra! Jag var beredd på tvetydiga provsvar och meningar som "det här skulle kunna betyda något men vi vet inte så vi får bara vänta och se.." men som det lät på läkaren så fanns inga frågetecken som måste låtas sväva i luften tills vidare. 
 
Det enda negativa var att de kunde se att njurtestet visade en mycket liten påverkan på njufunktionen, men det var inget som läkarna trodde skulle påverka kämpen. Det ska följas upp när vi går dit igen i december men kan mycket väl rätta till sig själv under tiden. Planen är uppföljning var tredje månad i två år och efter det glesas det ut.  
 
På de två veckorna mellan proverna hade kämpen vuxit ännu en centimeter och gått upp ett halvt kilo till. Han är energisk och livsglad och bitvis rejält trotsig! 
 
Själv märker jag hur det vanliga livet brer ut sig och tillvaron känns både skön och jobbig och rolig och förvirrande och ibland rätt ledsam. Kampen är så fokuserad, strukturen för att klara av allt och orka med är så snäv så det finns inte plats att tänka eller göra eller känna för mycket. De allra hemskaste känslorna har jag släppt ut längs vägen för att de inte ska suga åt sig den kraft som jag behövt till annnat. Men de finns många nyanser av känslor och av tankar och funderingar som bara har varit för banala eller synbart irrelevanta för att få plats i överlevnadsstrukturen. När det enda som betydde något var att ta oss igenom allt vid liv och med minsta möjliga skada för kämpen. 
 
Nu däremot så finns det så mycket plats att låta tankarna och känslorna och funderingarna sväva. Det är bitvis rätt förvirrande. Jag kan känna mig rätt vilsen i det här livet som jag så längtat så efter och som jag inget hellre vill än att få stanna kvar i. Som i en sorgeprocess så kommer det också vågor av ledsenhet över allt som vi fått stå ut med och allt som fortsätter att hända andra.
 
Men jag tänker att det är i sin ordning. Ett och ett halvt år kämpade vi och jag ska ge mig själv tid att försöka integrera all galenskap i min kropp och i mitt sinne. Det vanliga livet är inte fruktansvärt som kampen men stunderna av lättnad är inte heller lika euforiska. Det vanliga livet är inte det ena eller det andra, det är vardag och lek och laga middag och jobb och trötthet och mys och förkylning och semestertankar och skratt och gråt och funderingar och irritation och lugn och jäkt och allt däremellan och runtomkring. Nu lär jag mig leva med det också.   

Andas igen

                                               
 
En vecka tog det för att rätt person skulle titta på bilderna och skriva en mening som provsvar. Sjuksköterskan läste upp den på telefonen och den löd ungefär så här: ingen aktivitet syns vid de ursprungliga tumörområdena och ingen ny aktivitet kan utläsas. Så knyter jag upp mig själv och börjar andas igen.
 
Först nästa vecka blir det MR, men som jag har förstått det så är risken att något ska synas där som inte syntes på MIBG-bilderna minimal. Urinprovet har vi inte fått svar på men det kan ta ett tag till då det ska analyseras på labbet. Det finns en risk att något kan mätas där som inte syns på bilderna. Men ett enstaka provsvar säger inget i sig så om det ser ut att finnas cancermarkörer där så antar jag att det endast innebär att nästa uppföljning blir tidigare än annars planerat. När alla provsvaren är klara så kommer de inblandade läkarna att ha en konferens för att göra en plan för kämpen för att kontrollera återfall och kolla biverkningar. En plan som vi förhoppningsvis kommer att följa tills kämpen fyller 18 år. 
 
Men i nuläget är kämpen på topp, full av energi och vilja (inte minst!). Så nu tänker vi på annat igen. Förskola, jobb, vänner, det riktiga livet!