Inte idag

                                               

I bästa fall är det falskt alarm. I värsta fall rasar världen igen. Just nu vet vi inget annat än att tumören i käken ser ut att ha vuxit på ena sidan. Eller vad det nu är. Något får käken att puta ut lite mer på ena sidan. Är det som käken växer runt den döda tumören som gör att den ser ut så? När jag skriver det så har jag svårt att tro att det kan vara så. Men en gång citerade jag en annan cancermamma som sa att den dagen som vi helt säkert vet att han har fått återfall så har han det. Alla andra dagar har han inte det.

Idag har kämpen inte fått återfall.

I morgon blod och urinprover. På torsdag blir det MR och vi väntar på en tid till scintografi med kontrastvätska. Till dess den lika bekanta som vedervärdiga ovissheten och väntan. Växlandet mellan hopp och förtvivlan. I ena stunden känns det bara hopplöst och jag vill inte andas mer. Det känns som om det gör för ont att bara behöva ta nästa andetag. Och nästa. Och nästa. Sen, efter en promenad och ett antal tårar, dyker hoppet upp och möjligheten att det trots allt är falskt alarm gör sig påmind. Däremellan och under tiden vardagsbestyr och lek och tjat och skratt. Och så då och då en hjärtskärande översvallande tacksamhet för att han är här och glad och pigg just nu. Just nu så har vi fortfarande den vardag och det liv som jag drömde om. Just nu så är vi tillsammans.     

1 Lina:

skriven

❤️ Svårt att finna ord, vilken oro och hemsk väntan på klarhet😔❤️. Tänker på er och att det måste få vara en god förklaring att det är så med käken❤️. Styrkekramar till er fina❤️❤️.

Kommentera här: