Vet ingenting

               
 

Jag önskar att jag kunde följa min egen intention att stanna i nuet, att tänka att vi inte fått några provsvar och alla dagar som vi inte vet att han har fått återfall så har han inte det osv. Men det gör jag inte. Inte för det mesta. Hur kan jag? Han har en knöl. Vad gör jag med det? Hur packar jag in det i mitt sinne och tänker på annat? Ibland lyckas jag försätta mig i den felmarginal där det finns andra förklaringar. När jag tittar på kämpen från rätt vinkel och tänker att vad det än är så syns det ju knappt. Där är det så ljuvligt, som ett lyckorus de stunder som de varar. Eller så lyckas jag bara andas, eller sätta en fot framför den andra, utan att tänka vare sig bakåt eller framåt.

Men så tappar jag fokus om nuet och så trycks jag ner mot marken. Oftast bildligt men ibland när jag är hemma ensam så låter jag mig tryckas ner rent fysiskt. Naturlagarna förvrids och jag kan inte längre stå emot tyngdkraften. I känslan är jag redan i hans död och jag känner hur det skulle vara att andas utan honom, att röra mig om han inte fanns. Varje andetag är ett skrik och att röra sig är som att sitta fast i gyttja. Jag går ut och frågar träden och som alltid så ger de sina tröstande ordlösa svar. Närvaron, där vilan finns, vad som än händer.

Jag tycker mig höra (inbillade) förebråelse från familj och vänner. Vi är inte där nu. Vi har inte ens fått några provsvar. Ta inte ut något i förväg. Gå inte in i känslan. Distrahera dig. Men det är mitt sätt, en oavsiktlig (eller är den det?) överlevnadsstrategi att i stunder känna känna känna till hjärtat brister bortom all förståelse och sen se vad som finns på andra sidan. Ibland så finns där andra andetag, en nådatid. Begränsad i tid, efter ett tag så förvrids tyngdkraften igen, men tillräckligt för att bli påmind om vad som alltid finns där bakom alla lager av rädsla.

Jag skriver bara så nu, för vi vet ju ingenting. Vi sådde frön kämpen och jag. Det kändes hoppfullt.   

1 Lina:

skriven

Skickar alla tankar och styrka till er ❤️❤️. Önskar jag bodde närmre, så jag kunnat finnas till för er och hjälpa till i vardagen när du åter måste genomgå denna fruktansvärda oro, ord är fattiga ibland, vill krama om er ❤️❤️.

Svar: Tack finaste Lina❤️
pussmonster.net

Kommentera här: