Vänd blicken

                                              
 
Nuförtiden, när jag ska skriva om hur det känns, så är det som om jag mest bara upprepar mig. Det har gått två och ett halvt år av den här resan och det känns som om jag redan har använt alla orden, vridit och vänt på alla metaforer. Vad som finns kvar just nu är samma enkla ord som jag skrivit så många gånger förut: Jag vill inte. Om jag ska sätta ord på känslan så är det bara så: Jag vill inte. Jag vill inte leva det här livet. Jag vill leva det andra livet. Det som klämmer in sig mellan alla behandlingar och biverkningar och provtagningar och vedervärdig ovisshet. Som vi fick nu i en rejäl dos under en nästan alldeles vanlig riktig semester och en nästan alldeles vanlig vecka när kämpen fick gå några dagar på avdelningen för de stora barnen på förskolan. Men så rycks det undan igen. Tillbaka till cellgiftsjävlarna. Efter det provtagning igen. Sen mer behandling. Sen beslut om nästa steg, strålning och vad mer. Rädslan för att det när som helst ska vända. Rädslan för att det här är sista sommaren.

Älskade jag, jag är glad att jag inte fullt ut visste hur rätt jag hade för två år sedan när jag skrev att det går inte över. Det går inte över och som så många gånger förut så skriker min kropp i protest. Som om det fanns något som jag kunde göra. Som om det som är var något som jag kunde rubba på om jag bara skriker tillräckligt högt. Som om det inte var ett enormt stenblock som lagt sig mitt i livet och tar över allt. Mosar allt. (Jag fortsätter skriva och nya metaforer tränger sig fram, trots allt)

Jag kan stå där och skrika på det där stenblocket tills jag inte har någon röst kvar. Eller så kan jag gå til min plats ute vid fälten och ännu en gång sörja att det är som det är. En evighetsprocess som aldrig når sitt slut för jag kan aldrig acceptera det fullt ut. Men som ändå gör det möjligt att vända blicken och se vad som finns kvar att se, att stenblocket trots allt inte skymmer hela blicken. Vad jag ser är en tur till sjukhuset med nålsättning och blodprov. Men sen en fredagkväll hemma och en helt vanlig helg utan behandlingar och biverkningar. Sen kommer sen, men det är vad som syns nu, när jag lyckas vända blicken lite grann.  

1 Lina:

skriven

😔😢💔❤️ Älskade fina ni, vill säga så mycket, krama om er, vet inte vad jag ska skriva ... Vill ni ska få leva det där andra livet, det "vanliga"❤️, nu är det inte så som du så smärtsamt mer än väl vet och beskriver 😔, det enda jag kan..... 😔 är att önska, hoppas och be för det ❤️. Det är fint att läsa att ni i allt hemskt ni går igenom kan och får bra stunder som eran lilla semester❤️. Ord är fattiga ibland, tänker på er varje dag, varmaste kramarna och fortsatt styrka i er kamp❤️❤️, kram, kram till fina du och finaste kämpen ❤️

Svar: Tack för dina ord fina. Kram till er alla❤️
pussmonster.net

Kommentera här: