Överlevnadskanalen

                                               

En evighetsberättelse som upprepar sig. Så känns det nu när jag än en gång ska skriva om oro och sömnbrist. 

Men, för det första, allt är bra. Biopsin som gjordes för några veckor sedan gick bra och provsvaren var bra. De kollade även en bit av benmärgen och den var ren. Att komma tillbaka efter nästan två år och upprepa de ingrepp som gjordes under våra första veckor på sjukhuset var minst sagt känslosamt. En blodig kämpe som inte låter oss torka blodet runt munnen och med en svullen käke flera dagar efter framkallade många tårar. Jag är känsligare nu. Tillät mig till och med att gråta lite på uppvaket, precis som de där första gångerna. Däremellan gjorde jag det aldrig, jag var en överlevnadsmaskin som bara släppte in de tankar som skulle kunna hjälpa i stunden. Jag sparade gråten till stunder som jag hade för mig själv och då släppte jag ut den mest tärande smärtan för att orka fortsätta kämpa. Det fanns bara en kanal och den vara inställd på överlevnad. 

Nu finns det många kanaler och känslorna och tankarna yr runt i mig dagligen, precis som jag var innan. Jag tänkte att jag kanske skulle vara starkare nu eller att sånt som var svårt innan skulle vara lättare, men när alla kanaler är öppna och jag känner och tar in allt i min omvärld igen så påverkas jag även av livets ”småsaker”. Jag tänker att det är så det ska vara. För att plocka fram en klyscha så handlar det om att leva och inte bara att överleva. Jag vill leva och känna och ta in.

En vecka efter biopsin var kämpen däremot magsjuk igen så vi fick ställa in MR-tiden. Vi fick en ny tid till idag och just nu ligger han sövd i röntgenapparaten. Jag sitter och väntar på samtalet om att han är färdig. Förutoom magsjuka så har han mått bra och inte visat några tecken på att det växer något någonstans. Ingen smärta eller andra misstänksamma symptom. Men sömnen, som aldrig blivit riktigt bra men som sakta sakta blivit bättre i alla fall, har varit riktigt dålig denna vecka. Han har varit vaken och frustrerad ett par timmar varje natt och vaknat flera gånger både innan och efter dessutom. Nästan som när han fick a-vitaminen. Jag förstår inte varför, har inga teorier, kan bara än en gång konstatera att sömnbrist och oro för provtagningar inte är en bra kombination. För första gången på länge så märker jag hur jag har stängt av de övriga kanalerna och gått in i överlevnadsmode de senaste dagarna.

Men mina logiska tankar säger mig att sömnsvårigheter inte är ett direkt tecken på återfall. Att snart vaknar han och så lämnar vi sjukhuset och kommer förhoppningvis inte tillbaka på flera månader. En period med svårt att sova är inte helt ovanligt och snart sover han bättre igen. Snart stänger jag ner överlevnadskanalen igen och öppnar upp alla de andra. Och så lever vi igen.

         

1 Lina:

skriven

❤️ Kramar ☀️🍀❤️

Svar: ❤️
pussmonster.net

2 Anonym:

skriven

Tänker på er 🙏🏻

Kommentera här: