Ingenting. Igen.

                                            
 
Idag är jag bara ledsen. Inte för att vi vet att något är fel. Utan för att vi inte vet någonting. Igen. För att jag trodde en stund att jag kunde veta något. För att jag var redo att höra ordet remission från läkaren, igen. Börja hoppas, igen. Hoppas att alla cancerceller skulle kunna vara borta och skulle kunna aldrig komma tillbaka. Istället något helt nytt och oväntat. Tumören i käken är nästan inaktiv, men inte helt. Några kvarvarande rester finns kvar. Men nu lyser även fläckar i lungorna. Det kan vara svampinfektion, inte helt ovanligt vid cellgiftsbehandling. Läkaren tror att det är mer sannolikt än att nya tumörer har dykt upp samtidigt som den i käken fortsätter att krympa. Men som alltid så vet vi ingenting förrän alla tester är gjorda och innan vi vet mer så är behandlingen pausad. På onsdag tid för CT-röntgen som förhoppningsvis ska visa mer. Efter det eventuellt biopsi. Förhoppningsvis får vi snabbt svar att det är svampinfektion. Då kan vi börja behandling för det och och fortsätta försöksbehandlingen igen på samma gång. Tills dess den eviga ovissheten. Jag vill inte vara i den just nu. Jag hade byggt upp mig för att våga hoppas igen. Nu trycks jag mot marken. Igen. Det känns som om jag vill stanna på marken, förbli horisontal. Men jag vet att kan kommer att ta mig upp. Igen. Jag ska bara gråta färdigt först. 
1 Anonym:

skriven

Styrkekramar ❤️

Svar: ❤️
pussmonster.net

2 Lina :

skriven

❤️💚❤️ Kramar till er ❤️💚❤️

Svar: 💚
pussmonster.net

Kommentera här: