Jag tror

                     
 

Två dagar på Rigshospitalet för att gå igenom en lång lista med provtagningar i förra veckan och en tur till 64an om dagen de senaste dagarna för att se var värdena är på väg. Nu är alla prover på plats och godkända. Värdena har just idag nått rätt nivå och imorgon åker vi till Köpenhamn igen för att sätta igång nästa behandlingsomgång. Han har just randomiserats in i den arm av forskningsstudien som får bevacizumab (den nya testmedicinen) samt två olika cytostatika. Infusion två timmar om dagen, fem dagar var tredje vecka. Vi behöver aldrig stanna över natten. Det är den tuffaste armen behandlings- och biverkningsmässigt men ändå den vi hoppats på och som vi tror ska ge honom bäst chans enligt våra egna efterforskningar. Jag är mycket lättad.  

Hittills har allt gått över förväntan. En bra dag blev till en bra vecka och mer därtill. Kämpen har mått häpnadsväckande bra efter första behandlingen. Jag har inte riktigt vågat tro det, varje natt har jag varit redo med termometern och för att åka in till sjukhuset ifall febern kom. Men den höll sig borta och förutom att magen reagerade under de första dagarna så gjorde alla andra potentiella biverkningar det också. Värdena gick i botten som förväntat och jag antar att håret har börjat falla men eftersom vi snaggade honom (han var mycket stolt över att få klippa sig "som baba") så märker vi inte av det. Han har fortsatt vara pigg och glad och har nått en helt ny nivå av busighet (skulle kunna skriva en helt egen blogg om det). 

Han har svarat på denna första behandling. Dagarna innan vi satte igång kunde jag se hur tumören växte. Sen dess har den inte bara slutat växa, det verkar som om den krympt igen. Han ser ut helt som vanligt, som om jag aldrig hade sett honom le på det där sättet som han gjorde för två år sedan och känt hur marken rämnade under mina fötter. Jag vet att detta inte är den största risken, att han inte svarar på behandlingen. Det har aldrig varit det. Med den här grymma diagnosen så ligger den största risken alltid i framtiden (tills den inte gör det längre). Men det är ett viktigt steg och det hjälper mig att tro. 

Jag tror att det kommer att gå bra. Jag tror att dessa behandlingar följs av många lekfyllda dagar, skolstart, sommarlov, tonårstrots, äventyr, kärlekar, besvikelser, drömmar, vardagar, fester och att kämpen en dag kommer att säga hejdå, vila i frid till sin gamla mamma och fortsätta sitt liv långt in i nästa århundrade. Det är vad jag tror. 

 
 
 
 
1 Anonym:

skriven

Jag TROR också♡♡♡Katarina

Svar: 💚
pussmonster.net

2 Anonym:

skriven

❤️/AT, Emmets mamma

Svar: ❤️
pussmonster.net

3 Anonym:

skriven

(Fantastisk bild!)/AT

4 Anonym:

skriven

Har läst ikapp och tänker på er mycket. Tur att just ni blev hans föräldrar. Och vilken underbar bild! All universums kärlek till er.

/Clara

Svar: Tack fina du💚
pussmonster.net

Kommentera här: