Motstånd och acceptans

                               
 
Under och efter första behandlingen gick allting så mycket bättre än vad jag vågade hoppas på. Den här gången, med första försöksbehandlingen, har det varit så mycket svårare på flera sätt. Nålsättning som alltid har varit så smidigt för kämpen har blivit ett trauma efter att det plötsligt har uppstått en intensiv smärta när de sätter i eller drar ut nålen i porten. De har röntgat området men det syns inget som kan förklara smärtan. Den enda förklaringen som kirurgen kunde komma på är att kanske har nerverna omkring porten blivit överkänsliga. Det som han innan inte ens reagerade på är nu som att sticka en kniv i bröstet på honom. Kämpen är nu livrädd för att sätta nål och blir ledsen bara man nämner det. Så nu är det sagt att inför nästa behandling så ska han få en lätt sövning när nålen ska sättas. Det är bara att hoppas på att det inte uppstår någon anledning att sätta den innan dess. 

En av cytostatikan måste tas oralt och kämpen har utvecklat ett motstånd mot det också. Tillsammans med medicinerna mot biverkningar har det blivit många mediciner att få ner och när han efter några dagar började bli illamående också så var det nästan omöjligt att få i honom medicinerna. Förra gången han var under behandling ville jag undvika sondslang till varje pris då kämpen tyckte så illa om den under stamcellstransplantationen. Nu tänker jag att det nog är den bästa lösningen inför nästa behandling för att slippa tvinga i honom mediciner och för att han faktiskt ska kunna få i sig de medicinerna som minskar biverkningar och hjälper honom att sova. I ett par dagar nu har han varit helt utslagen, illamående och kräkts, kan inte äta och ligger bara i soffan med ett papper framför munnen. Igår hade han fått i sig så lite vätska och var så utslagen att vi åkte in till sjukhuset för att se om han var uttorkad och behövde vätska intravenöst. Testerna visade att han är lätt uttorkad, men i behandlingsrummet drack han lite och blev lite piggare så kunde vi åka hem igen. Nu dricker han vatten och äter lite, börjar äntligen bli lite leksugen igen. 

Men innan han mådde rikligt dåligt hann vi med ett besök till Tivoli för att åka veteranbilar och båt och tåg som han har velat varje dag under veckan när vi åkt förbi karusellerna på väg till och hem från sjukhuset. Kämpen var trött men glad. Visste inte då att han skulle bli så dålig efter och om jag hade vetat kanske vi hade tagit det lite lugnare, men målet har varit att leva som vanligt och göra roliga saker när det är möjligt. Och vi fick en fin dag. 

Sen kom bombom äntligen för att hjälpa oss. Den här gången för att stanna. Vilken lättnad. Tillsammans med baba och moffa och G och fina vänner så hjälps vi åt att ta oss igenom de svåra stunderna och njuta av de fina. 

För mig själv är min ambition nu att acceptera. Inte för att jag vill att det ska vara som det är. Inte för att jag inte skulle offra allt jag har och är för att ta bort sjukdomen och alla behandlingar om jag trodde att det skulle hjälpa. Utan just för att det inte finns något sätt att förändra det som är. När kämpen får ont och mår dåligt så blir det tydligt vilket motstånd jag har. En del av mig har inte accepterat att han har fått återfall. Så länge han mår bra så kan jag låtsas att det aldrig har hänt. Men när han mår så dåligt så blir det plötsligt på riktigt och då känner jag det gigantiska motståndet mot verkligheten som finns inom mig. Det gör mig svag. Spänd som en gitarrsträng. Jag vill bara fly. När fokus ligger vid att acceptera så kommer sorgen igen, men också lugnet och närvaron som behövs för att göra det enda som jag kan göra för att hjälpa. Finnas där för min kämpe. Hålla honom. Lugna honom. Trösta honom.

1 Oscar, Mim & Marcus:

skriven

Tänker på er så mycket. Ni är alla kämpar.

Svar: 💚
pussmonster.net

2 Lina:

skriven

💖Mycket kärlek och styrka till er 💚💖.Varma kramar från oss

Svar: 💚
pussmonster.net

Kommentera här: