Två monster

                    
 

Det tog några dagar till och en natt på sjukhuset med dropp innan kämpen återhämtade sig. Han har aldrig varit så utslagen efter en cytostatikabehandling någon gång. Vet inte om det är för att han är äldre eller om det är just dessa mediciner som han reagerar på. Vi kan bara hoppas och be att han inte kommer att bli lika utslagen alla gånger. Vi avvaktade ett par dagar och hoppades på att slippa åka in till sjukhuset och sätta nål och/eller sond, men på torsdagen gick det inte längre. Han var helt utslagen och förlorade för mycket vätska så fick vi ge upp och åka in. Gav lugnande och satte både nål och sond och fick stanna över natten för att fylla på med vätska. Kämpen var förtvivlad länge efter sond och nålsättning, men det gjorde i alla fall inte ont att sätta nålen denna gång. När han insåg att han slipper alla mediciner i munnen när han har slangen i näsan så vande han sig vid den också efter några dagar. Nu är han mycket mån om sin slang och är noggrann med att putta tillbaka den om den börjar åka ut. Han är inte heller rädd för att sätta nål igen när han märkt att det inte gör ont nu igen. Med sonden behöver vi inte tvinga i några mediciner och kan vara säkra på att han får i sig all cytostatika nästa vecka. Det känns i alla fall som om första behandlingsveckans trauman är lösta.

Så i måndags när han väl nästan återhämtat sig så fick han feber. Vi hade tagit prover samma dag och värdena hade hunnit stiga så vi slapp sjukhuset. Men en vilodag till krävdes för att den skulle lägga sig. Vet inte om det var ännu en biverkning eller något virus som kom och gick. Men sen i går är han i alla fall äntligen sitt vanliga hoppande, studsande, kvittrande, busiga jag. Inga spår av allt jobbigt de senaste två veckorna. Med värdena är på plats igen och så full av energi och taggad att gå och leka så var det så skönt att lämna honom på förskolan i morse. Att få känna på EN helt vanlig dag innan vi sätter igång igen på måndag. Men innan dess ska vi också hinna med att fira midsommar med en pigg kämpe.

Själv försöker jag hantera mina monster. När kämpen mår dåligt ligger fokus vid att han ska må bättre och att det ska vända någon gång. Som så många gånger förut så finns rädslan där att han aldrig ska komma tillbaka. Så när han börjar må bättre och känslan av akut fara lägger sig så ger sig monsterna inom mig till känna. Det finns två stycken. Ett monster handlar om testerna som kommer och vad de ska visa. Jag ser att han svarar på behandlingen nu, men vad händer i längden? Prognosens siffra som bränner hål i mitt bröst. Det andra monstret är strålningen eller operationen som läkarna säger kommer att vara oundviklig vid någon tidpunkt och som de också säger kommer att påverka hans käke och utseende för alltid. Jag kan inte ta in prognosen och den risk som fortfarande ligger framför oss. Jag kan inte ta in att min vackra kämpes ansikte kommer att förstöras på något sätt. De är två grizzlybjörnar som tar stora köttiga bitar ur min kropp varje gång jag närmar mig dem. Smärtan är olidlig, men jag försöker låta dem äta upp mig. Om och om igen. Ibland sitter jag bredvid dem och bara iakttar. Väntar på att de ska attackera igen. Det gör de alltid, de missar aldrig en chans. De har ingen barmhärtighet. Det gör lika olidligt ont varje gång. Men om jag försöker fly så följer de efter. Om jag försöker låsa in dem så blir de bara starkare. Så jag försöker att acceptera att de finns där och låta dem förgöra mig varje gång det händer. Så återuppstår jag. Det är outhärdligt men det är det enda sätt jag vet hur. 

Kommentera här: