Tillsammans

                                                 
 

Ett beslut är fattat. BEACON i Köpenhamn. Planen är att vi ska sätta igång i början eller mitten av nästa vecka. Ett antal prover ska göras innan och som vanligt så sitter jag och väntar på ett läkarsamtal som ska berätta vad nästa steg blir. De flesta av de stora proverna är redan tagna (MR, MIBG, benmärg) men en CT-röntgen måste också genomföras innan vi sätter igång vilket antagligen innebär sövning. Kanske åker vi dit i morgon för att göra det. Först när alla prover är tagna kan han randomiseras in i en av sex (inte fyra) grupper. I tre av grupperna ges den nya medicinen Bevacizumab (en slags antikropp) tillsammans med cytostatika i olika kombinationer. I tre av grupperna ges bara olika former av cytostatika. Vi hoppas såklart på att han ska få testmedicinen, men som läkarna har sagt ett antal gånger under de senaste dagarnas diskussioner så finns det inga bevis i nuläget för att denna medicin faktiskt fungerar bättre. Kanske leder den bara till fler biverkningar utan att ha någon annan verkan.

Vilket alternativ han än får så behöver vi i alla fall inte vänta på nästa provomgång för att se om behandlingen har någon inverkan. Vi kan se om tumören fortsätter växa och om den gör den så avslutar vi och provar något annat. Eller om något annat som vi tror har bättre chanser dyker upp under tiden så avslutar vi och gör det istället. Det finns inget protokoll och som jag skrivit ett antal gånger och läkarna fortsätter att påminna oss om så är det ingen som vet vad som fungerar. Vi tar ett litet steg i taget. 

Vad vi vet med säkerhet är att även om han svarar bra på denna behandling och tumören krymper eller kanske till och med ser ut att vara död så kommer det inte att räcka. Något lokalt ingrepp kommer att behövas vid käken, strålning eller operation, som kommer att få långsiktiga konsekvenser för kämpen. Även om vi når remission så behövs mer insatser för att minska den då ännu större risken att det kommer tillbaka igen. Det kommer att vara en pågående diskussion med många inblandade och där vi håller koll på de studier som nu görs för att se vad som kan komma att bli aktuellt för kämpen. Detta är ett första steg på ännu en förhoppningsvis lång resa. 

Men det känns som om vi är i goda händer. Jag litar på våra läkare både här i Lund och i Köpenhamn. Jag litar på att de gör allt i sin makt för att hitta de lösningar som de tror ger kämpen bäst möjliga chans. Det känns som om vi gör det tillsammans. TiIlsammans med läkare och annan personal men också tillsammans med vår makalöst fina familj och släkt och vänner. Vi är inte ensamma. Mitt i allt det obeskrivligt svåra så är jag så tacksam för all kärlek och allt engagemang som finns omkring oss. Återigen dessa kontraster som jag inte kan greppa.

Ingenting har förändrats egentligen men det är konstigt att det är en sådan stor lättnad att ett beslut är fattat. Hoppet växer när vi har början på en plan igen. Några klarar sig, varför inte min superstarka dunderkämpe? Jag känner mig mer avslappnad än jag gjort på länge. Jag känner trötthet för första gången på en månad. Jag tänker att det är bra. 

Enligt kämpen föreställer bilden oss två. 

 
1 Lina:

skriven

Vilken fin bild på er 😉💖. Kämparkrafter till er 💕

Svar: Eller hur! Tack❤️
pussmonster.net

Kommentera här: