En värld

          

För sex månader sedan så förintades min värld för andra gången. Precis som första gången så var det som om en atombomb raderade allt. Det som var mitt liv och alla bitar i det fylldes igen av ett ilande vitt ljus som förintar allt. I det ilande ljuset så går och pratar jag, jag till och med skrattar ibland, men på insidan är det kortslutning. Världen som jag känner den existerar inte längre. Min kämpe är grundstenen i den värld som jag tror att jag vet något om och när hans huvudläkare säger att vi måste förstå att hans chanser att överleva är mycket mycket små, så drar det med sig allt annat. Ingenting blir kvar. På något plan så fortsätter jag att existera, till och med fungera, men känslan är att jag lever i ingentinget. Så var det när vi träffade vår huvudläkare strax efter att de konstaterat återfall.  

I förra veckan hade vi ett möte som var det mötets raka motsats. Vår annars så smärtsamt realistiska läkare, som vet allt om kämpens diagnos och som alltid är den sista att inge några förhoppningar som skulle kunna vara falska, utryckte sig så hoppfullt som man kan i detta läge. Det är fortfarande återfall i neuroblastom, stadie 4 med myc-n som vi pratar om, det går inte att hoppas bort. Men kanske, med sin ovanligt lilla ursprungstumör och enstaka svårbehandlade metastas (som nu strålas), med tanke på hur han har svarat på återfallsbehandlingen, med benmärgen som alltid var ren och nu vaccinet som fått så positiva preliminära resultat, är han ändå ett specialfall vad gäller den dystra diagnosen. Kanske kanske kanske kan man nu tänka sig hans chanser som riktigt goda. 

Som alltid så kan vi inte veta, men på sistone så har det känns som världen som försvann för ett halvår sen nu långsamt har börjat byggas upp igen. Igen. Efter det senaste mötet med vår huvudläkare så ersattes stora delar av det ilande ljuset i mitt inre av bitar av värld igen. Med träd och hus och vägar och människor och katter och stuprännor och regndroppar. Saker som jag tror mig veta något om och som jag kan hänga upp mina projiceringar om omvärlden och mina föreställningar om framtiden på. Det är en stor lättnad och trygghet. Som att få landa med fötterna på marken igen. Som att få vara med i den mänskliga världen igen. Men det betyder också att det nu finns en värld som kan rasera igen...

---

10/14 strålningar är nu avklarade. Veckan flöt på utan incidenter... nästan. En dag när vi kom hem efter sjukhusbesök och ännu ett snögubbsbygge så var inte kämpens ständiga följeslagare apan med hem! När vi upptäckte det var det redan kväll och för sent att gå ut och leta. Så kämpen fick klara sig med en nalle den natten istället. Nästa dag gick vi tillbaka till parken där vi byggt snögubben och där satt han helt nöjd på en bänk och njöt i vintersolen. Han hade inte alls haft något emot att spendera natten utomhus.

 
                                                
 
1 Lina:

skriven

❤️

Kommentera här: