Kärleksdiamanter

                       
 
Vi fick de provsvar vi längtat efter. Så tog jag sats för att möta en jobbdeadline samtidigt som vi satte igång nästa behandling. Har aldrig gjort så förut. Under behandling har jag bara satt allt annat på paus tills luckorna uppstår att tänka på annat. Men denna gång har jag tänkt att jag inte vill skjuta resten av livet, med allt vad det innebär, framför mig i all evighet. Så jag tog sats. Jag fick det gjort samtidigt som vi tog oss igenom ännu en behandlingsvecka. Först efter det ramlade polletten ner och det känns som om jag först nu lyfter huvudet från ännu ett stup som vi kastats ner i. Trots alla om och men så känns det som om vi har fast mark under fötterna nu när inga aktiva tumörer längre ses på proverna, igen. (Allt jag skriver är igen.) Samtidigt känner jag mig insvept i ett tjockt moln av trötthet.

Som alltid finns det komplikationer och frågetecken, men de känns minimala under omständigheterna. Fläckar på lungorna syns fortfarande, men de lyser inte som neuroblastomtumörer skulle ha gjort. De som var där förut har krympt eller förvunnit samtidigt som några nya har tillkommit. Tumörer kan inte bete sig så, säger vår läkare, och vågar garantera att det är något annat. Gissningen är någon virus eller svamp som de inte lyckades identifiera när provtagningar gjordes i juli. Han har inga symptom i övrigt av det så när strålningen är över och immunförsvaret återgår till normalt så tror vår läkare att det kommer att försvinna av sig självt, vad det nu är. En annan komplikation uppstod samtidigt som vi skulle in på senaste röntgen då kämpen hade feber. En blododling gjordes som visade att hade bakterier i blodet. Svaret kom några dagar senare och då var han helt symptomfri, men vi blev ändå inlagda en natt på 64:an för att sätta igång intravenös antibiotika. När prover togs efter en veckas behandling fanns fortfarande bakterier i blodet. Nu väntar vi på svaret på nästa blododling. Om det fortfarande finns bakterier så måste vi kanske byta ut porten som han har i bröstet, där de tror att bakterierna sitter. 

Men han mår bra. Förutom febern som gjorde att de upptäckte bakterierna så har han inte haft några symptom av dessa heller. Och behandlingsomgången har varit lindrig. Det vanliga illamåendet och aptitlösheten, men orken har varit bättre än tidigare gånger. Inga dagar då han är helt utslagen som han var de första gångerna. Nu är han nästan helt återhämtad och vi hoppas på en komplikationsfri vecka innan sista cellgiftsbehandlingen sätter igång veckan efter. 

Själv känner jag ofta att jag slipas av kasten fram och tillbaka. Som om det är meningen att jag ska se bortom alla missförstånd och feluppfattningar och bara se diamanterna som jag och alla andra och livet sjävt är innanför allt det där. Jag ser och inser om och om igen att jag ingenting vet om någonting. Att det inte finns någon dåtid eller framtid. Bara ett nu som svämmar över av kärlek. Men så glömmer jag bort mig bland villfarelserna och livet kastar ner mig för stupet igen.

Det är genom sprickorna som ljuset lyser in. När fallet är hårt så finns det bara sprickor kvar. Där, bortom den ilande smärtan, får ljuset flöda helt fritt. Kanske kanske kanske får vi hålla oss borta från stupet nu. Men vad som än händer så vill jag inte glömma hur det är längst där inne. Där vi alla är strålande kärleksdiamanter. Att få se det så tydligt är min gåva mitt i allt.

Remission

                                               
 

Remission. Eller ingen aktivitet kan avläsas med de provtekniker som finns tillgängliga, som läkarna här föredrar att uttrycka det. Med allt det stora och minimala som det innebär.

Skriver bara så nu, för att få skriva ordet. Igen. 

Återkommer.