Gladare påsk

                                               
 

Veckans cellgiftbehandling har fungerat. Käken är betydligt mindre, smärtan är borta och han har slutat blöda. Istället har han mått dåligt av behandlingen, men det känns ändå lindrigt jämfört med hur han mådde innan. För första gången kan jag se cellgifterna som en räddning och inte bara som ett nödvändigt ont som ska förhindra framtida smärta. Det är en enorm lättnad.  

För precis tre år sedan så fick vi för första gången besked om att behandlingen verkar fungera. Då skrev jag så här:

På avdelningen sa de så klart att det var jättebra, men det verkade inte vara oväntat och när jag frågade onkologen så sa hon att de hade förväntat sig detta resultat. Får vi vara glada nu? frågade pappan. Självklart, sa onkologen, ni måste vara glada för alla positiva resultat. Det är en förutsättning för att orka kämpa. 

Men jag såg på henne hur lite detta resultat trots allt betyder och hur långt vi har kvar på resan. Vi vet inget om tumören i käken (annat än vad vi kan se med våra egna ögon, att den verkar ha krympt). Och jag vet ju hur det kan komma sig att de förväntar sig att han ska svara så positivt på behandlingen, men ändå befinna sig i den riskzonen som han är i. Sanningen är att det är inte detta som är den stora risken. De flesta svarar på behandlingen, tumörerna brukar krympa, ibland till och med försvinna. Men hos många så kommer de tillbaka på andra ställen. De kan komma under behandlingen, några månader efter, eller flera år efter att han är färdigbehandlad. Och då är de mer aggressiva och svårbehandlade. Det är det som är den stora risken.
 

Jag minns så väl blicken i läkarens ögon den gången. När samma läkare denna gång såg att han svarar på behandlingen så var hon påtagligt lättad. Nu, tre år senare, är det inte längre väntat. Men tumören krymper synbart och nu när han även börjat återhämta sig från cellgifterna så mår han bättre och bättre för varje dag. Ännu en gång så känns det som om han kommer tillbaka till sig själv igen. Jag vet hur prognosen ser ut i längden, men inte desto mindre är jag oändligt tacksam i nuet. 

För några dagar sedan kom ännu en vändning vad gäller behandling. Vid återfallet förra året skrev jag om en ny försöksbehandling med en form av immunterapi som ges bland annat i Lund, Pembro (Pembrolizumab). Den är betydligt lindrigare biverkningsmässigt jämfört med den immunterapi som han har fått innan och med andra cancerformer har den visat mycket bra resultat. För att kvalificera för behandlingen måste biopsin visa en viss sorts tumörvariant. Testet i fjol visade att han inte kunde vara med i studien. Denna gång testades han igen, även om chansen var liten att det skulle ha ändrats. Men det hade det! Så nu är denna behandling plan A. Det ska först kontrolleras om han uppfyller alla övriga kriterier för att vara med och sen måste det gå två veckor från senaste cellgiftsbehandling innan vi kan sätta igång. Om allting klaffar så startar vi denna den 2a maj. 

1 Lina:

skriven

Hoppas allt klaffar så ni får starta som planen ❤️. Tänkt så mycket på er och skönt att läsa att ni fått bukt med smärtan som var ert största fokus❤️. Varma kramar från oss❤️

2 Anonym:

skriven

Jag tänker mycket på Luca och ber verkligen för er alla så att ni vinner över även denna gång och aldrig mer upplever samma smärta. Han är en beudransvärd liten hjälte. Stora kramar från istanbul. Helin

3 Anonym:

skriven

All styrka och kärlek till er! Håller alla tummar och tår att ni ska klara detta! Heja Luca, vilken kämpe!! ❤️

Kommentera här: