pussmonster.blogg.se - En ninja-kämpe

En ninja-kämpe

 

Det går inte dåligt. Men jag kan inte heller säga att det går bra. Provsvaret från MIBG visade att det fortfarande är mycket aktivitet i käken. Inte lika mycket som på senaste provet, men ändå vad de beskriver som kraftigt upptag av kontrastvätskan. Även tumören i höften är fortsatt aktiv, där syns ingen förändring. Vi fick inga besked angående tumörerna i benen då kameran hade krånglat och de lyckades bara få bilder på överkroppen. Det är inte ett dåligt besked. Det visar fortfarande att tumörerna inte växer, att inga fler har tillkommit och att det finns en viss respons på behandlingen. Men det är inte heller bra.

Senaste behandlingen var lindrig. Mycket illamående ett par av dagarna men annars har Luca varit på benen och lekfull för det mesta. Vi tog oss iväg på circus (tack vare Min Stora Dag), fick besök av vänner, var på festival och grillade i skogen. Så i onsdags kom febern även denna gång och vi blev inlagda. Febern har stigit och sjunkit fram tills igår men nu har den förhoppningsvis gett med sig. Som vanligt så väntar vi på att värdena ska stiga innan de vågar släppa på den intravenösa antibiotikan. Om det följer samma mönster som de övriga gångerna så blir det på måndag. Hittills så har det varit en lindrig inläggning. Ingen mage som krånglar och ingen isolering. Inga nålar eller ny sondsättning eller andra jobbiga ingrepp. När Luca mår ok så kan vi gå iväg och hälsa på bomboms nya katt mellan medicineringarna. Han har ont i rumpan som vanligt och i en tand som håller på att lossna (eller är det käken under som gör ont?). Som sagt, inte dåligt, inte bra. 

Det passerar tankar i min hjärna hela tiden. De är inte sanna. Jag vet att de inte är sanna för de har kommit och gått i tre och ett halvt år (och en dag) nu och jag har fortfarande inte gett upp. Tankarna säger att jag kan inte, jag vet inte hur man gör, jag klarar inte mer, jag ger upp. Jag tänker på vad det betyder att ge upp. Det känns som att lägga sig ner och gömma sig under ett täcke och inte kliva upp igen. Det skulle vara att sluta försöka. Att inte göra roliga saker som samtidigt gör så ont för de påminner om allt som skulle kunna vara. Att inte träffa alla fina vänner som också påminner om det vanliga livet. Att inte skriva och försöka ta in och bearbeta vad som händer. Att stänga av och låta bli att känna sorgen, rädslan och smärtan. Att inte längre prata med träden som också påminner om att känna känna känna. Att inte springa, yoga, kramas och allt det andra som öppnar känslospärrarna. Det skulle vara att sluta försöka, för att slippa falla när den fina dagen är över. Att sluta ta in hur vacker världen för på andra sidan av det myntet sitter smärtan i när allting ska gå förlorat. Det skulle vara att sluta leva och bli en zombie. Vad skulle mening med allt detta vara då? Det är det här som är livet. Vi får bara den extremaste intensivaste versionen av den. Jag valde inte den här versionen, men det är vad vi har just nu. Tankarna fortsätter att komma och gå. Jag låter dem passera och fortsätter att känna, även när tankarna säger att jag orkar inte känna mer. Luca är en ninja-kämpe genom allt som händer. Han ger inte upp om livet. Inte jag heller. 

 
                                       
 
 
1 Lina:

skriven

En riktig Ninja kämpe 🤗🍀❤️ & du med❤️. Kramar till er fina🤗🤗🍀.

2 Lina:

skriven

En riktig Ninja kämpe 🤗🍀❤️ & du med❤️. Kramar till er fina🤗🤗🍀.

3 Anonym:

skriven

Kram till er bästa Luca & Erica❤️

4 Sandra:

skriven

Sommaren har kommit och gått och jag har tänkt på er massor! Fint att ni fick en liten vecka på Möllegården... Och du vet att ni är Ninja-kämpar båda två! Massor av kärlek!!! /sandra.

Kommentera här: