Igen

                                            
 
Det finns inga svar. Vissa saker händer bara. Och sen händer de igen. Och igen. Varför ska mitt barn få cancer? Varför ska han få en av de värsta diagnoserna med en av de tuffaste behandlingarna? Varför ska han få återfall? Varför ska han få ännu ett återfall? Det bara är så. Det händer och det finns ingen logik och ingen förklaring till varför det ska hända just min fantastiska, strålande, vackra, smarta, roliga lilla pojke.    

Om det nu är så det är. Men det är svårt att tro något annat just nu. Luca har en knöl på käken ännu en gång. Samma sneda leende som de två gångerna innan. Vi var på sjukhuset idag och läkaren tittade på knölen och sa att det inte ser bra ut flera gånger. Så skakade hon på huvudet och sa Luca Luca Luca... 

Nu är alla prover beställda. MIBG, benmärg och biopsi på en gång, förhoppningsvis allt under nästa vecka. Ingen mening att vänta sa läkaren.   

Ännu en gång skulle jag kunna citera mig själv från ett år sedan. Eftersom allt är en upprepning, om och om och om igen. Om felmarginalen, den lilla förhoppningen om att det skulle finnas någon annan förklaring. Denna gång är den förhoppningen så liten. Om naturlagarna som förvrids. Om att dras ner mot marken. Men också om trösten i att gå, gå, gå och hos träden. Om att det enda svaret ligger i närvaron. Vad som än händer.

Förra året lyssnade jag på Pema Chödröns When Things Fall Apart dagarna när vi väntade på att få återfallet bekräftat. Det gör jag nu också. Det hjälper. Hon skriver om de stunder i livet när man når sin gräns, när man tror att man inte klarar mer. Hon skriver om att inte värja sig, att bara stanna i det som är och observera tills det övergår i något annat. Om att detta är möjligt även i den djupaste ångesten och mest skärande smärtan. Med trädens hjälp så värjer jag mig inte. Jag låter det skära i mig, tills det uppstår ett mellanrum, ett andrum, en vila. Så stannar jag där tills nästa stund, nästa gång det skär, nästa steg som ska tas, nästa beslut som ska fattas, eller nästa strålande stund med min fina älskling. I det varandet finns ingen framtid. Bara en liten stund i taget. Det är så jag tar mig igenom dessa dagar. 
1 CJS:

skriven

Ja livet är oförklarligt och ibland oerhört, oerhört orättvist. Stora styrkekramar till er och kämpen.

2 Lina:

skriven

😔❤️ Svårt att finna ord, tänker på er , massa kärlek och styrka❤️. Kramar, kramar❤️

3 Anonym:

skriven

Vi tänker på er. /AT och Emmet

Kommentera här: