Bara lite till

                             
 Jag trodde att efter alla svåra besked och kriser så skulle jag vara lite lite lite förberedd för kritiskt läge. Det var jag inte. Jag hade skapat mig en bild av hur det skulle kunde se ut och trodde att jag hade en liten aning om hur det skulle kunna kännas. Det hade jag inte. Det var bortom alla föreställningar. Jag var inte redo. Jag kom på mig själv med att be (till gud?) om att bara få lite tid till. Bara lite lite tid till, sen kommer jag att var redo. Jag lovar. Jag behöver bara lite till, sen klarar jag det. Bara inte nu. Bara inte nu. Bara inte nu. Vad jag vet nu är att jag kommer aldrig att vara förberedd. Jag kommer aldrig aldrig aldrig att vara redo. 

Efteråt känns det som jag tänker mig att det nog känns om man blir slagen av en sån där jättestor järnboll som man raserar hus med. Som kastar mig några hundra meter bort och lämnar mig i en hög av trasiga ben och inälvor. Så ska jag försöka resa mig, sätta tillbaka delar av min kropp som hamnat på fel plats och börja gå tillbaka till platsen där det hände. För det är där vi måste vara, med kropparna fulla av halvläkta sår och benbrott. I väntan på nästa smäll. 

Så känns det.

I samma veva som vi bestämde oss för att åka så fick vi veta att försöken i Los Angeles blivit försenade igen. Nu är det sagt att vi åker i början av november. Han kan inte gå så länge utan behandling, så nu får han cellgifter igen. Reducerad dos, 80 % av det som han fått innan, för att minska risken för kritiskt läge men som förhoppningsvis hindrar tumörerna från att växa för mycket innan vi åker. Vi satte igång i går. I onsdags fick han även en ny port i bröstet och de tog ut slangen i benet som slutade fungera helt under senaste inläggningen.

Innan dess fick han några mycket fina dagar, efter att vi till sist blev utskrivna från sjukhuset förra fredagen. Fortsatt trött och svag i benen efter allt men äntligen utan alla de biverkningar som varit så svåra under så lång tid. Han har lekt mycket mycket mycket och fick även en förmiddag på förskolan till hans egen och alla kompisarnas stora förtjusning.

Just nu är han illamående igen av behandlingarna, men ändå fortsatt glad och lekfull. I morse ville han göra scones innan vi gick till sjukhuset. De blev mycket goda.   

                              
 
1 Anonym:

skriven

Att ni finner styrka i er fruktansvärda situation är beundransvärt, ni kämpar verkligen på. Blir ledsen men ändå hoppfull, önskar ngn hade makt. Kram

2 Anonym:

skriven

Sanslöst vad ni får vara med om😥

3 Tove:

skriven

Saknar ord. Att du kan beskriva det som händer med total ärlighet och integritet är helt enastående. Alla borde läsa din blogg för att lära sig mer om vilka vi är. Önskar er allt gott! /Tove

4 Anonym:

skriven

Du sätter ord på det djupast mänskliga när du själv befinner dig mitt i det obegripliga, det som inte låter sig beskrivas. Ändå gör du det! Och delar det med oss. Det är i sig så hoppfullt och jag önskar det hoppet känns och märks och bär dig en stund igen. Hundra miljoner kramar♡ Tack för att vi får vara med♡Katarina

5 Malin:

skriven

Du skriver så starkt om allt detta, liknelsen med järnkulan går rakt in... Men jag önskar att du inte hade någon anledning att ha den här bloggen, om det här ämnet. Är tacksam för möjligheten att följa er, tacksam att du finner ord. Men... 🖤
Hoppas nu att ni snart får komma iväg till LA, och att allt går långt över förväntan, både där och nu innan. Härligt ändå att se hur Luca fortsätter leka, baka o.s.v.! xx

6 Lina:

skriven

Fina Luca 💚, jag önskar ni får komma iväg så snart som möjligt🙏💚. Tänker på er så mycket💚💚. Många varma kramar🤗🤗

Kommentera här: