För ett år sedan

 
 
 Allhelgonahelgen har varit så fin. Kyrkogården så vacker, ett hav av levande ljus. Lyktor på Lucas grav och post i hans brevlåda. Fokus på de döda och på saknad i medierna. Som om omgivningen var på samma frekvens som jag för en liten stund.

Förra året så minns jag inte ens att det var allhelgonahelg. Då gjorde vi oss redo för att åka till Los Angeles. Idag för ett år sedan åkte vi. Jag hade varit så rädd att vi inte skulle komma iväg, att tumörerna skulle växa för snabbt och vi aldrig skulle få veta om Lorlatinib skulle kunna vara vårt mirakel. Den morgonen var jag så lättad att vi faktiskt skulle åka. Jag kunde inte tänka längre än att nu skulle vi i alla fall få veta. Men på vägen till flygplatsen kom smärtan i käken. På Kastrup packade jag om väskorna så att jag skulle ha mer morfin i handbagaget. Jag gav det regelbundet i sonden tills vi landade på LAX och han kräktes ut sonden där han satt i sin stol. Hade jag varit lagd åt panikattacker så hade jag nog fått det i den stunden. Men vi tog oss ut från planet, genom lördagskvällen i Los Angeles och till vårt hotell i Hollywood. Vi tog oss genom natten och hittade till sjukhuset tidigt nästa morgon. Fick hjälp med smärtstillande och kunde vänta in försöksbehandlingens början.   

Lorlatinib blev vårt mirakel. Den gav oss fyra månader av paradis. Efter de förtvivlade månader som vi haft innan så hade vi plötsligt fantastiska dagar. Det fanns hopp. Jag kommer ofta på mig själv med att längta till Los Angeles. Där solen sken, Luca mådde helt bra och åt massor med mat. Varannan dag åt vi sushi. (Det var vår deal - han hade själv koll på om det var sushi-dag eller inte.) Personalen på sushiserveringen på mataffären intill Ronald-huset blev så glada varje gång de såg honom. Precis som på vår lokala sushirestaurang hemma så kunde de Lucas specialbeställning efter några dagar (bara lax och avokado, ingen lök, inga frön, ingen ingefära och ingen wasabi, extra soja). Luca ville att jag skulle berätta för dem att han skulle bli sushikock när han blir stor. De var så begeistrade när han sa att det är riset som gör skillnaden mellan god och riktigt god sushi. Han är en riktig sushi-konnässör, sa de.

Långsamt så kommer jag ikapp tiden. Jag blir lite bättre för varje dag på att vara här, i livet som det är nu. Men en del av mig finns hela tiden i allt som varit. Det är där mitt hjärta är. Jag har alltid koll på vad som hände för precis ett år sedan. Fram tills nu har det varit cellgifter och biverkningar och infektioner och BIVA. Men nu åker vi till Los Angeles och nu tänker jag vara där ett tag. I paradiset.  

 
 
 




1 💚:

skriven


💚

2 Anonym:

skriven

❤️

3 Anonym:

skriven

❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Kommentera här: