Bara kärlek.

 

Jag har en plats hemma där jag kan prata med Luca. Det hjälper. Flera gånger om dagen så sätter jag mig där och tänder det ljus som han gav mig på min födelsedag, två veckor innan han dog. Jag säger godnatt och godmorgon, berättar för honom hur mycket jag älskar honom, hur jag fortfarande och alltid kommer att älska honom mest av allt i hela världen (hör hans röst när han svarar samma ord tillbaka, som han alltid gjorde), hur tomt det känns utan honom, men också hur jag ska leva för oss och göra allt det som han inte kan. Hur jag ska fortsätta andas för han inte längre kan. I morse berättade jag att jag skulle cykla. Luca ville lära sig cykla. Nu cyklar jag för oss båda.  

Innan denna plats och dessa stunder så gick jag mest runt i förvirring i detta mitt nya liv, där jag nu går till jobbet igen, planerar disputation och spånar på nya forskningsidéer, går långa promenader i skogen, har en annan familj att rikta min kärlek emot. Jag observerar mitt nya liv hur det tar form och det är så det kristalliseras. Med jämna mellanrum så har sorgen sorgen slängt sig över mig och till synes banala insikter har tagit timmar av tårar att andas igenom. Luca är död och det betyder att han aldrig kommer tillbaka, Vi får aldrig vårt liv tillbaka, Allt som hände, allt som vi hade, allt det där galna intensiva, finns nu i dåtiden. Det händer inte, det hände. I preterium. Självklarheter som känns som gigantiska insikter som jag måste berätta för hela världen om. När man är död så betyder det att man aldrig kommer tillbaka! En människa som man älskar kan finnas och sen sluta finnas längre! Hur kan jag ha levat hela mitt liv utan att på riktigt förstå det?

När jag har en plats för sorgen så behöver den inte slänga sig över mig lika kraftigt. Luca finns inte i den yttre världen, men inom mig så är han intensivt närvarande hela tiden. Det har känts som ett glapp mellan det inre och det yttre och varje gång som jag får prata med honom och säga hur mycket jag älskar honom så känns det som om den obalansen jämnas ut. Tanken att döden inte kan sätta stop för kärleken hjälper mig. Jag känner vad jag tror är olidlig smärta och saknad, men så minns jag och tänker om: tänk om dessa känslor inte är smärta, tänk om allt bara är kärlek. Tänk om jag kan sitta här och älska honom precis lika mycket som förut - stryka honom över kinden och prata precis som vi brukade göra. Jag kan höra hans svar inom mig. Det är min räddning. Jag tänker att det inte finns några gränser för att älska. Inte ens döden.  

 
 
1 Lina :

skriven

💚Tänker på dig, på er💚, din Luca💚. Fint att få ta del av dina tankar och känslor då jag tänker på er båda varje dag och undrar hur du har det💗, att du fortsätter att dela med dig och berättar om er💞, att ni funnit sätt att mötas,han finns med dig💚. Varma Kramar 💛

2 Anonym:

skriven

“...tänk om allt bara är kärlek.” Ja, så måste det vara! Fint skrivet. Ta hand om dig. 💚

3 Anonym:

skriven

“...tänk om allt bara är kärlek.” Ja, så måste det vara! Fint skrivet. Ta hand om dig. 💚

4 Anonym:

skriven

❤️

5 Anonym:

skriven

❤️

Kommentera här: