Luca, min guide

 
 

För en tid sen så träffade jag en annan cancermamma och som vanligt så pratade vi om våra gemensamma erfarenheter. Det kan vara en befrielse att få skratta åt det allra värsta med någon som vet hur det är. Vid det här tillfället så skrattade vi båda hysteriskt åt den livskunskap som vi båda delar och som kan summeras: "det kan alltid bli värre." Jag antar att man måste ha levt flera år med besked som bekräftar ens värsta mardröm för att tycka att det var lika roligt som vi tyckte. 

Jag har hört andra föräldrar som har förlorat barn utrycka känslan att när det värsta redan har hänt så ska svåra saker inte längre hända. Jag har redan fyllt min sorg-pott för det här livet - det borde universum förstå och inte komma med fler sorger. Så känner jag nu men så tänkte jag i och för sig redan efter Luca fick sin diagnos första gången. Läkarna trodde då att han fanns i någon slags mellanriskgrupp och därmed skulle kunna klara sig med en lindrigare behandling. Inför beskedet om han hade den mer aggressiva formen av sjukdomen så minns jag att det kändes som om det inte gick att få mer dåliga besked. Situationen kändes redan så outhärdligt svår så värre än så här borde det inte kunna bli, tänkte jag. Med den känslan mötte jag läkaren och fick vad som skulle vara början på många, mycket, mycket värre besked. 

Livet fortsätter och fortsätter att ha sina utmaningar. Samtidigt så inser jag varje gång som jag stöter huvudet i något riktigt kompakt - och tar mig tid att känna efter vad det egentligen handlar om - att för mig handlar allt fortfarande egentligen om Luca. Utmaningen med att börja ett nytt jobb i en ny stad, att påbörja (och misslyckas med) fertilitetsbehandling och relationskris. I alla situationer faller jag tillbaka i rädslan och hjälplösheten under alla behandlings-år eller i ingentinget efter att han dog. Det är det som är min avgrund och det som jag fortfarande hela tiden måste möta i livets nya svårigheter. Som jag kanske alltid kommer att behöva möta. 

Men varje gång som jag möter avgrunden och tar mig tid att stanna där så hamnar jag till sist i samma obevekliga insikt som gav mig styrka under alla behandlings-år. Att under den till synes bottenlösa avgrunden så finns det något ännu djupare. En kärlek och tilltro som är så oändligt mycket större än något som jag hade kunnat föreställa mig. Som får den till synes bottenlösa avgrunden att verka som en liten grop i marken i jämförelse. Som finns där hela tiden, om jag bara låter mig falla hela vägen. Det är vad Luca vet och det är vad han viskar i mitt öra när jag tvivlar.

Det är Luca som tar mig i handen och leder mig till kliniken när jag känner att jag inte vågar. Han vill att jag ska fortsätta leva och ge och älska och han vill ha sitt lilla syskon. Det är Luca som påminner mig vilken som är min väg när jag håller på att tappa bort mig själv. När saker visar sig inte vara som jag trodde och det ibland känns som om jag vill ge upp för att det känns som om vägen är för svår.

Nu "ruvar" jag, som man säger i IVF-världen. Den här gången kom jag så långt i behandlingen. Jag älskar tanken om att det ännu en gång skulle finnas liv inom mig. Det vet jag inte än på ett par veckor, men tanken ger mig hopp. Kanske blir det nu, kanske inte. Oavsett så vet jag att det här är min väg, att jag aldrig är ensam och att det värsta som kan hända när jag faller riktigt djupt är att jag faller in i oändlig kärlek.  

 
 
 
1 Frida:

skriven

Jag har läst din blogg från början till nu och det känns som att jag har läst en bok. En sådan vacker, text, om en fantastisk, vacker pojke. Och om en överjävlig sjukdom. Som du skrev 2014 angående beslutet att blogga, att någon kan "känna en nyans av vad vi går igenom". Din fina text gör precis det, och en liten skärva av den ofantliga smärta ni fått utstå och utstår går rakt in i hjärtat.
Varma hälsningar Frida

Svar: Tack för att du läst och tack för fina ord.💚
pussmonster.net

2 ❤️:

skriven

❤️

3 Nellie Andersson:

skriven

Hej. Jag har läst din blogg och är verkligen berörd. För att komma direkt till saken så är det såhär att jag är en tjej på 17 år som håller på att starta upp vårt UF(ungdoms företag) på skolan med mina två nära vänner. Vi ska göra egna doftljus för att uppmärksamma cancerdrabbade barn runt om i Sverige. Vi undrar om du hade varit intresserad av att dela med dig av Lucas historia för oss och att vi får ha ett ljus i vår kollektion döpt efter honom. Om du är intresserad eller vill veta mer så får du jätte gärna höra av dig på min mejl. Nellie.andersson@skola.ljungby.se

Kommentera här: