Två sidor av myntet.

 
 
Julen var fin och svår. Det kändes rätt att vara i London med familj och vänner. Det var både roligt och mysigt och smärtsamt. Roligt att vara tillbaka i London. Mysigt med alla fina omkring. Smärtsamt med saknaden som var så påtaglig. Jag kände mig så mycket som en mamma utan mitt barn. Min hand kändes så tom när jag gick runt i staden bland alla andra familjer som var tillsammans på julen. Luca finns alltid i mitt hjärta, men jag saknade hans hand i min så mycket dessa dagar. Jag tänker att alla fina upplevelser har alltid en baksida nu. Som två sidor av samma mynt. På ena sidan de fina stunderna som fortfarande finns i livet - på andra smärtan i att alla dessa stunder alltid ska upplevas utan min älskade. 
 
Idag för ett år sedan så var vi i Griffith Observatory och tittade på utsikten. Vi hade kommit till Los Angeles för andra gången några dagar tidigare. Vi hade haft två dagar på sjukhuset med prover och röntgen och sövning. Mycket hade krånglat, både på sjukhuset och med boendet. Men på lördagen fick vi till sist komma till Ronald-huset (till Lucas stora glädje) och på söndagen åkte vi på utflykt till Griffith park och observatoriet. Vi hade tänkt göra det på första resan men det blev inte av. Det var en mycket fin dag. Luca mådde helt bra och utsikten var fantastiskt vacker.
 
Fram tills den dagen så kunde jag tro fullt ut på miraklet - att tumörerna faktiskt var på väg att försvinna, som det såg ut utifrån som om de höll på att göra. Dagen efter hade vi möte med läkaren och vi tittade på röntgenbilderna tillsammans. Bilderna visade att alla tumörerna fanns kvar och såg till och med ut att lysa starkare nu än en månad tidigare. Kanske såg det till och med ut att finnas en till tumör på den senaste bilden. Det var svårt att avgöra då bilderna tagits med olika maskiner. Vi fick också veta att flera andra av barnen som fått Lorlatininb hade samma mirakulösa svar till en början, men efter några veckor eller månader så slutade den fungera. Vi träffade fantastiska lilla Hazel i väntrummet den dagen, vars mamma jag haft kontakt med sen det blev bestämt att vi skulle till Los Angeles. Hon hade fått två mirakel-månader med Lorlatininb, men nu hade den slutat fungera och hon fick cellgifter igen. Två månader senare så dog hon. 
 
Jag fortsatte att hoppas, men efter det så låg hoppet framför allt vid att det skulle ta så lång tid som möjligt innan medicinen slutade verka. Jag förstod att miraklet skulle gå över, men hoppades bara på att det skulle vara så länge som möjligt. När vi kom hem så kontaktade vi läkaren i Barcelona, för att vara redo för nästa steg när Lorlatinib slutade verka.
 
Det var för ett år sedan. Sex månader senare så dog även du min älskade. Det var vad som hände. Du dog och jag lever och sitter här och tittar på ditt fina glada ansikte från ett år sedan. Det är så svårt att förstå. Kanske kommer jag aldrig riktigt förstå det.
 
Jag saknar dig oändligt mycket.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
1 Anonym:

skriven

Önskar dig allt gott!
/Tove

Kommentera här: