Sista dagarna och evig kärlek.

 
 
 
Jag har skrivit om sista andetaget och mycket av allt som hände innan, men det känns som om detta första år utan Luca i den här världen inte är över förrän jag också skriver om hans sista dagar.  

Nene (farmor) hade varit där. När hon hade bokat sin biljett ett par veckor innan hade jag tänkt att hon inte skulle hinna. Jag var säker på att han inte skulle leva så länge. Men det gjorde han. Han hade många svåra stunder men fortfarande några lugna fina, när de kunde titta på Minion-filmerna tillsammans eller när han kunde handleda någon att bygga en lego-konstruktion som han själv inte orkade bygga. Dagen efter Nene åkte så vände det och han fick mer ont, blev mer frustrerad och hade ingen ro att vila trots att vi såg att han var så trött. ASIH höjde morfinet kraftigt, la till ännu en sorts smärtstillande och lugnande. Sedan följde fem lugna dagar då han mest sov. På tisdagen vakade vi alla fem över en sovande Luca. Han hade hög feber och hade sovit sen dagen innan. Vi konfererade med ASIH som, som alltid, gav oss valet om vi ville vara själva eller ha någon där. Vi ville vara själva. De gissade att han inte skulle leva dygnet ut. Men sent den kvällen så vaknade han, var vaken en liten stund, somnade om. I två dagar till så fortsatte han att vakna korta stunder mellan långa perioder av sömn.  

De sista två dagarna så var vakenstunderna så pass svåra att vi alla mer och mer kände att det inte längre fanns något värde i dem för honom. Vi kom överens om att fortsätta ge honom maxdosen av morfin och lugnande även när han sov, så att han skulle fortsätta sova. Han andades mer och mer långsamt och vi förstod att kroppen snart skulle ge upp. 

Sista gången han var vaken var han snurrig och kunde inte sitta, men viljan att göra saker fanns fortfarande där. Kladdkakan som vi bakade varje dag skulle bakas, fastän han inte längre kunde äta något alls. Legot som nu bara hade blivit en källa till frustration skulle ändå byggas. Men allt blev till irritation, då kroppen inte orkade och hjärnan inte helt hängde med. Till sist började morfar berätta en saga och då kunde han lägga huvudet tillrätta och slappna av. Sagan skulle handla om planeten Glimra som en sjuk pojke och hans bästa kompis skulle komma till där allt var bra igen. Men Luca tyckte att även sagor borde vara realistiska - man kunde ju inte hitta på vad som helst! - och även i sin sista stund så hade han kraften att protestera. Det finns ingen planet som heter Glimra, protesterade han, de åkte till mars! Någonstans mellan sagan och Lucas protester så somnade han igen för sista gången. Efter det följde många timmars vaka, tills andetagen till sist upphörde. 

Så var det.

Jag har skrivit om hur min första känsla efteråt var av lättnad. En känsla av att nu blir det aldrig värre. Nu får han vila. En lättnad över att vi hade kunnat finnas där för honom in i sista stund. Att medicinerna hade kunnat lindra det allra mesta av smärtan. Mina tårar rann ofta under de första dagarna, men till att börja med kunde de lindras av lättnaden. Det var som om det tog några dagar innan kroppen och själen började märka vad som hänt. Dog han verkligen? Är han borta nu? Känslan av galenskap började krypa fram bakom lättnaden. Med bombom som sällskap så började jag gå, rakt ut genom dörren, och fortsatte gå i fem dagar. Det kändes som om jag gick igenom galenskapen. Under vandringen blev jag smärtsamt medveten om att detta var början på en mycket lång process, en process som aldrig riktigt tar slut.  

Processen tar aldrig slut men efter detta år så känner jag att jag kommit en kommit en bit på vägen. Jag har börjat förstå vad min relation till Luca i hans nuvarande form är. Jag vet nu att hans kropp dog men inte Luca. Jag vet nu att jag bär honom inom mig och kommer att göra det så länge jag lever. Jag vet att döden aldrig behöva innebära att man slutar älska någon, bara att man måste hitta nya sätt att rikta kärleken.   

Även efter årsdagen kunde jag känna en lättnad. Som om jag nu inte längre behöver kämpa mig igenom alla de oräkneliga svåra stunderna som vi gick igenom. Jag har behövt gå tillbaka och minnas och känna och försöka förstå vad som hände. Påminna mig om att jag och vi gjorde allt för honom - men även trösta mig själv för all tröst som jag inte kunde få då. När jag har sett tillbaka har jag ofta sett hur vi fanns där för honom. Jag har sett att han kände sig trygg och omhändertagen, glad när det var möjligt, bitvis frustrerad, sällan ledsen, men alltid buren av kärlek. Jag ser att han fick allt jag och alla andra som älskar honom har att ge - men att jag själv också längtade efter att bli buren. Det gick inte då, men nu i efterhand så har det funnits möjlighet att ge mig själv det jag då behövde. Att hålla mig själv så som jag höll Luca alla svåra nätter. Jag tänker på vad Stina Wolther säger i sitt fantastiska sommarprat om den cancersjuka åttaåriga flicka som blev hennes vän (och fru!) under de sista månaderna av flickans liv: "Tanken hissnar... Jag kan ju inte svika henne genom att inte älska mig så som hon älskade mig!" 

Nu när det första året är över så känns det som om jag kan lämna en del av allt det svåra bakom mig. Jag behöver inte hela tiden gå tillbaka och minnas. Det hjälper inte Luca att jag stannar i allt det svåra. Det håller honom inte kvar. Det som håller honom kvar är att fortsätta leva, med hans närvaro inom mig och runt om mig. Att inspireras av hans livsglädje och att fortsätta leva i den gränslösa kärlek som hans existens i den här världen gav upphov till.  



1 Sorginfo:

skriven

Hej! Jag beklagar så att du drabbats av denna fruktansvärda tragedi. Själv förlorade jag min pojkvän då jag var 27 och driver efter det länksamlingen sorginfo.se som syftar till att ge information till alla sörjer var de kan få stöd. Jag undrar nu om det är ok att jag länkar till din blogg därifrån. Varma tankar! /Sara

Svar: Visst är det ok.💚
pussmonster.net

2 Daniel:

skriven

Jag blev så ledsen när jag läste bloggen och kan inte föreställa mig smärtan du och dina närmsta går igenom. Jag kramar, pussar och talar om för mina barn varje dag att jag älskar dem men idag efter att ha läst din blogg var kramen extra hårt. Så pass att sexåringen frågade om nånting hänt. Jag skickar en kram till dig också och även om jag inte är troende så tänder jag ett ljus för din pojke ikväll. kram

Svar: 💚
pussmonster.net

3 Veronika:

skriven

Än hur svårt, tufft livet är så måste man gå vidare - trots smärtan och sorgen. Fint och starkt skrivit. kramkram

Kommentera här: