pussmonster.blogg.se -

Röda vinbär och tårta.

    
 
När vi kom hem från sjukhuset sista gången så trodde vi inte att han hade mer än några dagar kvar. Men han hade en infektion i käken och när den lagt sig och blödningen stoppades så blev han bättre under några dagar, fastän tumörerna fortsatte växa. Under nästan två veckor så mådde han tillräckligt bra för att kunna njuta av alla besök och presenter. Han hann till och med gifta sig, i cowboy hatt och allt. I några dagar kunde vi ta bort smärtpumpen, då det räckte med att ge smärtstillande oralt. Under andra fina stunder under åren av behandling hade jag kunnat njuta av se honom glad, även om jag visste att svåra stunder skulle följa. Men nu kunde jag inte det. Även de fina stunderna med kompishäng och lek och mys handlade bara för mig om att ta ett andetag i taget och stå ut med den ilande smärtan som genomsyrade mig. Jag minns att jag sa till en vän att det kändes som om jag höll på att falla på mållinjen. Jag hade funnits där för Luca genom allt det svåra och magiska under alla åren. Vi hade gjort allt, allt, för att ge honom en chans att fortsätta leva. Nu gjorde vi allt för att ge honom till en början fina och sedan så smärtfria dagar som möjligt. Men inom mig var jag rädd at jag inte skulle hålla ihop hela vägen fram. 

Två veckor och två dagar innan han dog så fyllde jag fyrtio år. Dagarna innan hade inte längre varit fina, det svåra hade tagit över mer och mer. Han hade börjat halta och det var svårt att äta fastän han fortfarande ville. Vi fick öka smärtstillande så mycket att han blev snurrig och extremt frustrerad. Den dagen tog bombom honom på hans sista tur till leksaksaffären, för att köpa en present till mig. Hon berättar att han hade valt ut ett Lego men att han inte var helt nöjd med sitt val. Mamma var ju trotts allt inte riktigt lika förtjust i Lego som han själv var. Så hade de gått förbi en hylla med luktljus och på ett stod det Världens bästa mamma. Mitt i alla frustration så hade han varit så nöjd där han satt där i vagnen med en så bra present.

Dagarna som följde blev svårare och svårare. Jag minns knappt att vi firade födelsedag, fastän jag vet att vi gjorde det. För Lucas skull. Men jag minns en stund på kvällen den dagen. Vi var på innergården och den värsta värmen hade lagt sig. Luca haltade men var smärtstillad och kunde gå när jag höll honom i handen. För ovanlighetens skull under den tiden så var det bara han och jag där. Han var nöjd och jag kände ett lugn som jag sällan kände under de dagarna. På gården fanns röda vinbär som just mognat. Luca älskade röda vinbär och plockade och åt. Men så kom han på att han skulle plantera en egen vinbärsbuske. Jag sprang in och hämtade verktyg och vattenkanna. Så plockade han, grävde små hål, stoppade försiktigt ner bären i marken och vattnade. Det var sista gången han var utomhus. 

På hans grav planterade vi sedan en vinbärsbuske.    

I år firade jag min födelsedag med ett litet kalas i solen. Åt grön tårta med gröna hjärtan på. Det var som så ofta nuförtiden fint och svårt samtidigt. Jag tänkte att jag firade för honom också, att han hade velat det. Jag tänkte att han skulle ha varit stolt över mig som gjorde det. Det händer sällan, men innan kalaset så kom jag på mig själv med att tänka att han också skulle vara med. Och när jag satt där och åt tårta så kom jag på mig själv att titta efter honom. Som om han var faktiskt var där. Efteråt gick vi till graven och gav honom en bit tårta.