Min present och mitt löfte.

 
 

Den 17:e november åker jag och Bombom till St Petersburg. Alla delar av förberedelserna inför resan är kopplade till minnen. Det är som om universum vill vara säker på att vi får återuppleva allt. Inget minne får lämnas o-återupplevt. Tester som ska tas, mediciner som ska skaffas och tas enligt behandlingsplan, resa som ska bokas och visum som ska ansökas. Till och med en "knöl" (en cysta) som ska hållas koll på så att den inte växer för mycket. På plats ett test- och behandlingsschema som ska följas och sen väntan på att se om det har fungerat. Ett hopp som aldrig kan släppa taget. Det är en helt annan tid, en helt annan situation, ett helt annat hopp som står på spel. Men minnena och nuet blandar ihop sig och ibland känns det som om Luca är med oss och vi planerar för att åka till Michigan eller Los Angeles istället för St Petersburg. Så kommer sorgen när nuet och dået glider isär och kroppen minns att det hoppet, hoppet om att rädda Luca, ju faktiskt tillhör det förflutna.

Resan känns svår på grund av alla minnen, men hoppet i nutiden får det samtidigt att studsa till i mitt hjärta. Jag påminner mig om min present och mitt löfte, från och till Luca. Min present som säger att det finns ingen skuld. Inga tvivel och ingen osäkerhet. Det finns bara ett liv som ska levas till fullo. Luca fick inte mer än sina fem år, men just nu så lever jag och det är mitt löfte till Luca att göra det bästa av det. Att inte fastna i vad som skulle ha varit. Vad som borde ha varit annorlunda. Vad som aldrig borde ha hänt. Det ska vara precis som det är. Luca finns med mig hela tiden och det känns som om han blir nöjd när jag minns hur det är. Han vill att jag ska leva fullt ut alla dagar som jag får. Precis som han gjorde. Jag lyckas inte alltid lika bra, men jag försöker. Varje gång jag lyckas så känns det som om Luca blir stolt. Dagar när jag inte lyckas så säger han inget. Han bara klappar mig på kinden för han vet vad träden vet - att människor i den här dimensionen blir förvirrade ibland. De tror att det finns en framtid att rädslas inför och en dåtid att sörja. De tror att det finns ilska för sådant som inte borde ha hänt. De tror att det finns en skuld att tyngas ner av. De glömmer att bortom alla dessa illusioner så finns bara oändlig kärlek och att vår uppgift på jorden är att sprida denna, till oss själva och till andra. Det är vad Luca vet.

 
1 Lina :

skriven

❤️ Så fint du beskriver om din Luca, om saknad och hopp❤️ Tänker på dig & hoppas med dig nu när du åker iväg 🙏❤️. Många varma kramar 🙏❣️

Svar: ❤️
pussmonster.net

2 Frida:

skriven

Så fantastiskt fint och klokt beskrivet. När man läser din blogg förstår man verkligen att Luca levde till fullo, full av kärlek och lek. Varma hälsningar Frida

Svar: 💚❤️
pussmonster.net

3 Anonym:

skriven

Det finns bara ett liv som ska levas till fullo❤Så klokt du sammanfattar detta. Det är vårt ansvar och vårt privilegium! Allt gott till dig o Bombom o Luca 💚 nu på er nya resa och all tro hopp och kärlek på vägen dit och hem igen! ❤ Katarina

Kommentera här: