Tid

 

Jag har världens bästa jobb, enligt mig. Jag nämner nog inte det så ofta, men så är det. Samtidigt så kommer det bitvis saker emellan mig och min jobbeffektivitet. Fertilitetsbehandling, besvikelser som måste bearbetas, en artikel som måste skrivas blir istället ett blogginlägg, graviditetssymptom som knockar mig. Inte rättvist mot världens bästa jobb alla gånger, men så har det varit. Nu prioriterar jag jobb ett tag, innan jag ännu en gång ska lämna det för att ta hand om en liten människa en längre tid. Jag skriver artiklar om fotografi, som jag "borde" göra, istället för blogginlägg. Då blir det kanske inte lika mycket aktivitet här på sidan. 

Men jag tänker och känner, som alltid. Känner och tänker. Tänker på att börja om från början igen, i ett helt nytt föräldraskap, som inte har något att göra med allt som hänt, men som fortfarande är sammanbundet med dåtiden inom mig. När jag tänker framtid så faller jag tillbaka till att tänka dåtid och då kommer rädslan. Hur ska jag kunna leva i det som är, utan att alltid relatera till det som varit? Hur ska jag kunna tänka en bebis, ett litet barn, kanske en liten pojke som är helt ny? Jag citerar något som jag skrev för fyra och ett halvt år sedan och som jag har citerat förut, men som är sant även i detta liv som är nu.

Det sitter i kroppen och när det tar över så spelar det ingen roll vad jag tänker. Cellerna i min kropp har sin egen övertygelse. Det som hjälper är tid. Tid i det lilla med min kämpe och vår helt vanliga fungerande fantastiska vardag som påminner kroppen om att HÄR är vi NU. Och tid i det långa med dagar och månader och år som ska gå tills faran faktiskt är över på riktigt och även cellerna i min kropp har omprogrammerats till att inte längre vara på vakt över att det värsta är på väg att hända.

 Jag tänker att även nu så måste tiden få gå. Jag kan inte räkna ut något i förtid. Jag kan inte bara säga åt mina celler att inte vara påverkade av allt som varit. Jag kan bara hoppas, be och tro på att framtiden innehåller en helt vanlig fungerande vardag som kan lära cellerna att universum inte håller på att implodera, igen. Det värsta har redan hänt och i nuet så är allt som det ska vara. Luca är trygg och fri från all smärta och jag ska hoppas att hans lilla syskon får leva ett helt annat sorts liv, fri från allt det vedervärdigaste svåra. Jag tänker att det är tiden som kommer att visa mig hur man gör. Hur jag gör. Hur jag kan leva i det som kommer. 





1 Anonym:

skriven

Så kul att höra att du har världens bästa jobb! Och att du kan prioritera jobbet ett tag nu. Tills det är dags för ett annat fokus på bebisen.
Jag tror också att tiden kan lära oss att NU är NU och något annat än DÅ. Trots att allt såklart hänger ihop i livets fantastiska väv.
Ibland behöver vi kanske få hjälp att "sortera in" ett DÅ med alla de andra DÅ så att vi blir fria att vara i NU. Precis som det är. NU💚💝💚 kram Katarina

Kommentera här: