Det som hände.

 

Som så många gånger innan så tänker jag att jag inte vet vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag kan skriva om den här tiden förra året. Men så börjar jag skriva och så kommer orden. Det var nu det hände. Om allt innan, alla åren med behandlingar, känns som om de var i en egen dimension, så fanns denna i tid i ännu en annan. En helt egen dimension, så långt borta även från alla vid det laget "vanliga" sjukhusbesök och tester och behandlingar. En tid helt utan hopp om att vinna över cancern. Bara väntan på att det skulle vara över. Och tills den stunden försöka uppfylla alla hans önskningar och kramas och känna på hans hud och lyssna på hans röst och lukta på honom. Försöka fylla alla sinnen med honom så länge som det var möjligt.

Igår för ett år sedan kom vi hem från sjukhuset för sista gången. Vi hade varit inlagda för att hantera blödningen från käken. Dagen innan hade han blivit sövd för att bränna det öppna sår som hade blivit av att tumören börjat växa igen och trombocyterna var utslagna, så att blödandet skulle minska. Under alla nätter som inlagda på 64:an hade jag insisterat på att slå ihop våra sängar varje natt så att vi skulle få sova bredvid varandra, som vi gjorde hemma. Varje morgon fick jag en tillsägelse från sköterskan som förklarade reglerna och varför det vara så viktigt att följa dem bla bla bla…  Men den här morgonen sa sjuksköterskan ingenting. Hon hade bara samma ledsna medlidande blick som alla andra på avdelningen sen vi blev inlagda den där sista gången. Hon frågade bara snällt hur natten hade varit och om hon skulle hämta frukost till oss. Jag minns att jag så gärna ville att hon skulle ge mig en tillsägelse. Att inte säga något blev en bekräftelse på var vi befann oss. Där vi var nu spelade inte ens sjukhusreglerna någon roll. Dagen innan hade vi bestämt tillsammans med läkarna om 0-HLR, alltså inga insatser om hjärtat stannar. Från och med nu bara insatser för att lindra och lugna. 

För att göra det möjligt för oss att komma hem så ryckte ASIH in i sista stund, fastän det var helg. Ingen trodde att han hade mer än några dagar kvar och vi ville att han skulle få vara hemma sista tiden. Luca själv var mest fokuserad på sin nya tågbana och ville absolut inte att vi skulle ta isär den. Vi lovade honom att den skulle ta sig hem exakt som den såg ut på sjukhusgolvet. Med gemensamma insatser så fick vi ihop det så att när han kom hem så stod tågbanan och tåget där på vardagsrumsgolvet, precis som han hade lämnat den på sjukhuset en liten stund innan. Det kan inte vara sant! sa han när han sittandes i vagnen kom in genom dörren och såg den där på golvet. Under de kommande fyra veckorna skulle det golvet fyllas med otaliga andra tågbanor och lego-byggen, tills det till slut knappt gick att komma fram. Sista dagarna tog sig fantastiska ASIH fram till Luca där han låg/satt i soffan genom att försöka navigera den lilla golvyta som fanns kvar mellan tågräls och olika byggen.

Som så många gånger innan så skriver jag för att själv förstå. Det är ett år sedan de där dagarna men så mycket tankeverksamhet går fortfarande åt till att försöka ta in att det faktiskt hände. Under så många skogspromenader har jag frågat träden, vad det verkligen det som hände?  Och sen med deras hjälp konstatera, det var det som hände, träden. Det var det som hände de där veckorna för ett år sedan. Det känns fortfarande som om det finns inte plats för det i mitt sinne och min kropp. Men det var det som hände. 

-- 

Även behandlingen i det här livet som jag lever nu gick dåligt. Mycket dåligt. Så dåligt att läkaren ifrågasatte om det var värt att försöka igen med egna ägg. Men rekommendationen var ändå att ge det i alla fall en chans till. Men först paus och vila.  Snart sommarlov och semester. Och för mig tid att fortsätta minnas och känna vad som hände. Allt det svåra men också allt det fantastiska som är Luca och som mina sinnen samlade på sig under hans sista tid.