Ingenting igen.

 

Den här bloggen handlar om Luca. I våras så var jag kluven om jag skulle skriva om min längtan och försök efter ett syskon. Jag insåg att om jag ska kunna fortsätta skriva så måste jag det. Jag kan inte fortsätta skriva om Luca utan att också skriva om allt det som livet fortsätter bära med sig. Som jag märker alltid är kopplat till de svåra behandlingsåren och med döden och sorgen. Kanske kommer det alltid att vara så. 

Nu märker jag att jag inte kan fortsätta skriva utan att även skriva om sommarens svårigheter. Det kändes som ett svek mitt i det mest utsatta. Känslan att efter år av krig och efter att ha förlorat allt i alla fall befinna mig på en trygg plats. En plats att landa och sörja och med tiden kanske börja blicka framåt. Att när marken slutat skälva så mycket lyfta blicken och inse att min trygga plats inte var så trygg trots allt. Att inse att jag kan inte landa här. Jag kan inte återhämta mig här. Jag kan inte vänta in framtiden här.

Att känna den rädslan var att samtidigt lyfta luckan till den stora sorgen. Den som jag inte bottnar i. Den som bara fortsätter och fortsätter tills jag tror att den inte har något slut. Det har den. Men jag hade en liten plätt att stå på efter att Luca dog och när även den försvann så vad det som om den stora tomheten bredde ut sig på nytt. Eller snarare som om jag mötte den för första gången. Som om det var nu allt försvann och Ingentinget infann sig.  

Jag har hört att det ofta är så. Att nya sorger väcker gamla som man får genomleva på nytt. I det här fallet så är de så sammankopplade att jag i känslan aldrig kan separera dem från varandra.      

Jag frågar mig varför jag fortsätter att försöka fixa, läka, laga det som gick sönder. Jag försöker för jag vill inte att det enda fina som fanns kvar bland allt det svåra och hemska ska ha blivit något fult. Det finns ingen mening med allt som har hänt, inte egentligen, men under årens gång har jag försökt skapa mening med de verktyg som har funnits till hand. Den här sommaren så kändes det som om jag förlorade den viktigaste meningen som jag hade skapat för mig själv. 

Förra sommaren efter att Luca dog så skrev jag såhär: 

Det har känts som om hela min värld försvinner, men att ta in den känslan är också att långsamt ta in alla de sätt som det inte är sant. Så mycket finns kvar. Alla fantastiska människor, allt som finns kvar att göra i livet. All kärlek och inte minst all den enorma livskraft som Luca hade. Den försvann inte med honom. Den lever kvar och ökar i kraft varje gång som den levs ut och delas vidare.

Långsamt, långsamt, långsamt så ska jag lära mig vad min värld är utan hans fysiska kropp, utan mitt ansvar för honom. Långsamt så ska jag låta världen omskapas kring mig och fortsätta älska Luca och livet och allt som finns i det.

I somras så kändes det som om det blev sant ännu en gång. Jag vet inte hur framtiden blir men jag vet att livet inte kan låta blir att fylla de vakuum som skapas. För att hjälpa det på vägen så planerar jag ännu en resa, ännu en gång med bombom som sällskap och stöd.  

För att matcha en passande äggdonator så har jag i veckan skickat flera bilder på mig själv – som bebis, som barn, som tonåring, som vuxen - till kliniken i St Petersburg för matchning. Kanske i bästa fall så får jag någon som också är lite lik Luca.