Att långsamt förstå.

 
     
            
En vecka efter sista andetaget så gick jag ut och vandrade. Det blev plötsligt olidligt att vara hemma så tillsammans med bombom så började jag gå ut från Lund. Vi gick i fem dagar och under de dagarna kändes det som om jag började förstå, lite, lite, lite, vad det betyder att han är död. I och med att jag började förstå insåg jag också hur lång tid det kommer att ta att på riktigt ta in det. Jag kunde se hur det var första stegen på en mycket mycket lång process.
 
Det första dagarna av vandringen så tänkte jag på ordet tomt som jag ofta hörde folk använda. "Det känns så tomt." Jag tänkte att det var fel ord. För mig så kändes det inte tomt. Jag tänkte att tomt är om det saknas föremål eller människor på en plats, ett tomt rum till exempel. Eller ett hål i någonting. Eller en pusselbit som saknas. Om något är tomt eller om det är ett hål i något så finns det ändå det något som tomheten eller hålet finns i. Väggar, tak och golv i det tomma rummet. Ramarna runt en bild som saknas. Min känsla när jag började gå var inte saknad utan en känsla av total förvirring när hela pusslet är borta. Alla ramar, väggar, tak, golv, himmel, jord, upp, ner. Som i Den oändliga historien på slutet där Ingentinget har tagit över och det bara finns små rester av Fantasia som flyter runt i tomheten. Inget att hålla fast vid, inget som ens visar vad som är upp eller ner, eller var någonting skulle finnas om någonting överhuvudtaget fanns. Jag tänker att när något saknas så kan man känna sorg och saknad. När hela ens värld är borta så är känslan mer som galenskap. 
 
Jag gick också många timmar/dagar genom insikten att han att han faktiskt inte behöver mig längre. Efter att ha kännt det yttersta ansvaret för hans tillstånd, överlevnad och på slutet död i så lång tid så är det en enorm sak att på riktigt inse att det faktiskt inte längre är jag som ska ta hand om honom. Någon/något annat har tagit över. Hjärnan förstår att han har det bra nu och i tanken så är så tacksam över det. Men resten av min kropp och psyke har svårt att ta in det. Kroppen vill hålla i honom och i drömmarna försöker mitt psyke förstå vad som hänt. Efter vandringen så började jag drömma om honom intensivt, att han lever, att han är död, att han är sjuk och behöver mig, om vartannat.  
 
Sen dess har allt mitt fokus legat vid begravningsdagen. När alla skulle samlas, han ligger där i sin gröna kista och vi säger hejdå till hans fysiska inkarnation. Jag har haft ett sånt motstånd. Jag har inte velat säga hejdå. Det känns så slutgiltigt. Då kan jag inte leva i limbo längre. Men just därför så förstår jag att det är nödvändigt. Vi ska säga hejdå till hans kropp. Den ska brännas och begravas. Sättet som han lever kvar finns inte i hans fysiska kropp. Det finns i alla minnen, känslor, saker, filmer, bilder, tankar, insikter och krafter som han lämnar efter sig. Och begravningen blev så fin. Ett smärtsamt avsked men också full av allt det som lever vidare. Det känns som om hans närvaro genomsyrade allt och alla den dagen. Att alla fick med sig en bit av allt det fina fantastiska som är han. Att det fick handla om smärtan med att säga hejdå till den kropp som han levde i, men också glädjen och tacksamheten över allt som finns kvar. Att det fick finnas så mycket hopp och kärlek och livskraft där också, blandat med avskedets smärta,
 
Det har känts som om hela min värld försvinner, men att ta in den känslan är också att långsamt ta in alla de sätt som det inte är sant. Så mycket finns kvar. Alla fantastiska människor, allt som finns kvar att göra i livet. All kärlek och inte minst all den emorma livskraft som Luca hade. Den försvann inte med honom. Den lever kvar och ökar i kraft varje gång som den levs ut och delas vidare.
 
Långsamt, långsamt, långsamt så ska jag lära mig vad min värld är utan hans fysiska kropp, utan mitt ansvar för honom. Långsamt så ska jag låta världen omskapas kring mig och fortsätta älska Luca och livet och allt som finns i det.