För fem år sedan.

På bilden väntar vi på Lucas första sövning. Det var för fem år sedan idag. Några timmar senare så fick vi provsvaret - elakartad tumör, ännu okänt vilken sort. Jag har skrivit förrut att det var som en atombomb som utplånade allt. Vad jag inte visste då var att atombomber skulle fortsätta falla. Om och om och om igen.

Jag minns första gången som jag började urskilja något annat än atombombens ilande vita ljus efter den där första smällen. Det var flera månader senare och senvintern hade övergått till försommar. Jag satt bland träden på innergården och lyssnade på en mindfulnessövning i hörlurarna. Jag hade tagit mig igenom många yogapass och meditationer sen diagnosen, men bara för att jag tänkte att det nog skulle hjälpa mig att orka finnas där för Luca i längden. Inte för att ens för ett ögonblick gav någon lättnad från det ilande ljuset. Det gjorde det inte. Men den här dagen kändes det annorlunda. Jag satt där bland träden och kände hur ilandet började lätta. Jag såg och hörde träden. Jag märkte att jag faktiskt kunde känna lycka mitt i all galenskap. Efter det så kom orden och jag började skriva på bloggen. Jag började förstå att närvaron nog var det enda svar som jag någonsin skulle få. Under åren som följde så fick jag det bekräftat om och om igen.

Flera år senare så tänkte att när Luca inte längre fanns så skulle jag nog skriva här. Jag tänkte att jag gradvis skulle skriva mindre och mindre, så som jag gjorde i perioderna innan varje återfall, när det gick att tro att vi skulle få ha vårt liv kvar. Men då fanns ju Luca där, mitt i livet, och det var precis där med honom som jag ville vara. I stora delar av livet som det är nu så är han så frånvarande - i det här livet där jag försöker skriv en artikel, väntar på kontrakt för veckopendlingslägenhet och har fredagsmys med mina bonusbarn. 

Men han finns här på bloggen. Jag märker att jag kan längta efter att få skriva för då känns det som att få vara en stund med honom. Han finns här och på sitt altare och i det fotoalbum som jag nu sätter ihop med de finaste stunderna i hans liv (som trots allt var så många). Han finns i mitt hjärta och i mina tankar och när jag pratar om honom med dem som fortfarande orkar fråga och lyssna (något som gör mig så tacksam varje gång det händer). Jag tänkte att det var helt naturligt att färre skulle gå in och läsa här på bloggen - och så har det också blivit. Men det förvånar mig att så pass många fortfarande kommer tillbaka. Det värmer mitt hjärta för då känns det som om han fortfarande finns och lever vidare.