Ett helt vanligt liv

    
 
När vi kämpade med Lucas behandingar (och sedan sorgen) så tänkte jag ibland att det måste komma en tid efter. Jag hade svårt att föreställa mig den men rent logiskt så tänkte jag att om jag lever vidare efter allt det här (vilket jag logiskt sätt borde, det var ju inte jag som hade cancer) så borde det finnas en annan tid som kommer efter. En tid där man lever i den vanliga världen, där kampen finns i dåtiden och i en dimension som känns lika långt borta som den vanliga världen kändes då. Det känns som om den tiden är nu. 
 
I den här tiden som är nu fick vi en fantastisk jul där alla är vaccinerade och faktiskt var tillräckligt friska för att samlas (kan fortfarande inte riktigt fatta att det gick). Pandemijäveln har gjort sitt för att förlänga känslan av att leva i undantagstillstånd. Men den här julen kändes som en jul i den vanliga världen, för första gången på många år. Med alla samlade och någotsånär friska och fokus mest låg vid att vara tillsammans och att äta så mycket som möjligt. Med en helt frisk lillebror som hade paus från alla förskolevirus som attackerat honom under hösten. Som var så nöjd med att alla var tillsammans och han kunde gå runt och plocka från alla fat och välja vilket finger han skulle dra i för att få någon med sig för att hitta en ny lampknapp att trycka på. Med en tur till graven för att göra julfint och med Luca hos mig hela tiden. 
 
Från det här perspektivet så kan livet i den andra dimensionen bitvis skrämma mig. Sedd från det vanliga livet så kan det se ut som en mardröm. Mitt i det så kunde det aldrig sammanfattas som varken det ena eller det andra. Det fanns aldrig några ord som räckte till. Men linsen av det vanliga livet förvränger ibland minnena av dåtiden till förenklade skräckbilder. Det är de skräckbilderna som kommer upp när Nico har hög feber en natt från något helt vanligt förskolevirus. Det är de skräckbilderna som jag ska få hjälp av en psykolog som är inriktad på post-traumatisk stress att hantera. Jag vet att de inte är sanna, de är inte sanna i nuet men de var heller inte sanna då. Det var inte så enkelt. Det var aldrig bara skräck. Det var så mycket mer, så mycket vackert också. Så mycket kärlek och så mycket glädje mitt bland allt. Och allt däremellan. De är falska bilder av den andra dimensionen som min hjärna skapar när stresspåslaget kommer. Det kan min kropp inte se när skräckbilderna kommer och biter sig fast. Jag vet det och jag hoppas att psykologen ska få min kropp att förstå det också. 
 
Den processen är en del av livet som det är nu. Det är också som det ska vara. Snart kommer ett nytt år då jag inte hoppas eller längtar så mycket, bara önskar att livet ska få fortsätta som det är nu. Att alla människor som finns omkring oss ska få fortsätta finnas ett tag till. Ett helt vanligt liv. 
 
 

Kommentera här: