Magiskt tänkande

          
 
Jag börjar med att skriva att domänen pussmonster.net snart inte kommer att finnas kvar, men bloggen kommer att ligga kvar på pussmonster.blogg.se
 
Jag älskar vintern. Jag älskar kylan och snön - till och med mörkret! Jag har njutit av långa snöiga barnvagnspromenader, kalla utefikan och att se mörkret falla mitt på eftermiddagen. Sån var jag aldrig förut. Jag har alltid varit en sommarmänniska och mest spenderat vintrarna med att vänta på att värmen ska komma tillbaka. Nu när den värsta kylan börjar släppa kommer jag istället på mig själv med att önska att det kunde få fortsätta vara vinter. Tanken på våren fyller mig bara med obehag. Så konstigt! Jag frågade mig själv vad denna nya vinterkärlek och detta vårmotstånd egentligen handlar om och det tårfyllda svaret blev att jag är livrädd för våren. I så många år har världen rämnat när värmen börjar komma tillbaka och knopparna på träden ska till att spricka. Första cancerbeskedet, första återfallet, andra återfallet och sista vintern när försöksbehandlingen i Los Angeles, som hade pausat allt, plötsligt slutade att fungera. (Och förra året en liten pandemi..) 
 
Lucas sista vinter var också snöig och kall. Dagarna mellan att vi kom hem sista gången från Los Angeles och att vi åkte till Barcelona i början av mars så åkte vi pulka. Luca var trött men glad. Hela vintern hade jag gått runt med en känsla av overklighet. Dagarna var helt som vanligt, men jag skrev att..
 
..vanligheten känns inte längre vanlig, den känns snarare väldigt konstig relation till allt som varit. När vi kom hem från LA första gången så skrev jag om hur allt kändes som på låtsas. Så känns det ofta fortfarande. Som om vi visste i höstas vad som skulle hända, när läkarna beskrev att  behandlingarna inte längre funkar - och att fas 1 försök inte fungerar. De är bara något man gör för att vara säker på att man har gjort allt man kan. Som om i den verkliga världen så var det det som hände.  

Men så kom regissören för det hela på att hen kunde trycka på paus och slänga in oss i ett annat universum där allt bara var som vanligt igen. Där Luca är glad och pigg och går på förskolan och vi gör snögubbar och har fredagsmys och bara lever vårt helt vanliga liv. Helt orealistiskt, men som regissör så har man ju den friheten, att kasta folk mellan olika världar och alternera mellan olika universum och sånt. 

Redan då kopplade jag vintern och kylan till det fina. Jag skrev att jag vet att det inte är så. Jag vet att situationen är så svår att ta in så min hjärna hittar absurda sci-fi förklaringar för att förklara känslan och tillvaron som den är just nu. Magiskt tänkande, som Joan Didion beskrev att hon ägnade sig åt året efter att hon förlorade sin man. Jag tänkte att när kylan bryts så bryts magin. Då faller vi igen. Och precis så blev det. Vi föll djupare än vad vi någonsin hade innan. Djupare än vad jag trodde var möjligt.

Tillvaron nu med Nico som nu lärt sig sitta och som äter och kladdar allt vad han kan, och med Luca i mitt hjärta och som vår eviga följeslagare och min guide i allt vi gör, är magisk. Det finns ingen logik i att tänka att magin kommer att brytas när våren kommer, men ändå så är det precis så det känns i min kropp. Tanken på att sitta och fika i parken under nyspruckna knoppar får skräcken att ila genom mina vener. Jag har haft svårt att förstå hur man kan vara flygrädd men samtidigt glatt sätta sig i en bil när man vet att det statistiskt sett är farligare att åka bil än att flyga. Nu förstår jag. Det finns ingen logik i att vara rädd för våren, men ändå så är jag det. Det sitter i kroppen. Den har sin egen logik. Den kan inte övertygas med fakta. Den rädslan kan bara botas med kärlek. Den tappar sin kraft av att bli sedd, kramad, klappad, älskad. Så det är vad jag gör. Tills min kropp lär sig igen att även våren kan vara magisk. 
 
         

Kommentera här: