Att leva fullt ut

      
 
En tredje Alla Helgona-helg med en grav att gå till. Jag tänker att jag ber Luca att hjälpa mig med mitt darrande hjärta. Jag tänkte att vågorna skulle ebba ut. Vågorna kopplade till 11-månadersdagen, ett ettårskalas, inskolning på förskolan, otaliga förskolevirus och inte mindre än två sjukhusbesök (en smäll i huvudet och magsjuka som krävde vätskeersättning). Att jag skulle känna dom komma och gå som jag gjort med sorgen. Men ett intensivt jobbschema gjorde det svårt att hinna känna och vårda det som kom upp. Vågorna kom och kom tills det blev som en darrning i kroppen och en anspänning i kroppen som inte riktigt ville släppa. 
 
Alla Helgona-helgen påminner mig om att det är här jag behöver vara - också. Nutiden är annorlunda - Nico är helt frisk pch energisk och åker på alla sjukdomar om olyckor som i övrigt friska och energiska ettåringar bör åka på. Men i mig lever flera års kamp och sorg. Jag vill att den tiden ska vara över. Det känns som om omvärlden tycker att den ska vara över. "Släpp det", känns det som om den vill säga mig. Nico är frisk och allt är bra - bara slappna av och njut av det som är. Men det finns en cancermamma inom mig som inte förstår att det är över. Som får panik när någon säger "släpp det", som om det bara är jag som ser faran. Som om hon behöver försvara sin rädsla, annars händer det värsta - igen. JAG vet att det inte är så, att det inte finns någon logik i rädslan, men min inre cancermamma kan inte se verkligheten som den är. 
 
Det finns mycket att bearbeta, det är klart. Allt som inte längre finns i det yttre, men som klamrat sig fast inom mig. Jag tror att det går att bearbeta. Jag tror att det går att få även den vättskrämda cancermamman att förstå att det är över nu. Jag behöver tro det, för jag har lovat Luca att fortsätta leva fullt ut. Att sträva efter att vara den mamma som han trodde att jag var och att förkroppsliga det som jag beundrade hos honom. Jag tänker att han hjälper mig, som så många gånger innan. Jag vet inte när eller om det någonsin går över helt, om det där cancermamman någonsin lyckas släppa taget och bara leva, men jag vet att så länge jag lever så måste jag försöka. För Lucas skull. För Nicos skull.  
 
När vi besöker graven nuförtiden så är Nicos stora nöje att klättra upp och ställa sig och balansera på gravstenen. Jag kan tänka mig att det blir så till helgen också. Den den stämningsfulla Alla Helgona-kvällen och den vackra kyrkogården med alla tända ljus - och en vild ettåring som tjoar runt och klättrar på en av gravstenarna. Precis som det ska vara.
1 Anonym:

skriven

Precis som det ska vara ❤ Kram Katarina

Kommentera här: