Urnsättning

 
 

När jag satte ner urnan svepte vågen av smärta som jag känner så väl nu. Saknadens smärta. Den sveper över som en våg av rakblad. Hur kan din friska kropp vara reducerad till aska? Du som skulle springa omkring runt oss och leka med alla saker som vi ställt på din grav. Jag ser urnan i min hand samtidigt som jag tycker mig se dig springa förbi bakom buskarna, uppspelt av att (nästan) alla som du älskar mest är samlade igen. Jag känner hur det skär. Men så minns hur det är. Jag saknar dig så men jag önskar dig inte tillbaka. Din kropp var inte frisk. Att önska dig tillbaka skulle vara att önska tillbaka sjukdomen, tumörerna, smärtan, ingreppen. Det kan jag aldrig göra.  

Jag minns hur det är, stryker över urnan som jag håller och känner istället som jag kände vid din kista vid begravningen - tacksamhet för att du är där du är. För att tumörerna nu är döda och för att du inte längre har ont. För att du aldrig någonsin behöver utsättas för plågsamma behandlingar igen. Urnan känns så lugn, precis som kistan var. När du levde så var det så sällan som jag kunde känna så. Vi kämpade och kämpade och kämpade för att skydda dig mot det hemska - men kampen i sig var så smärtsam. Jag ville så gärna skydda dig men jag kunde inte. Nu vet jag att du har det bra och det är så jag vill det ska vara. Jag älskar dig för mycket för att önska dig tillbaka. 

Jag går igenom olika faser sen du försvann. Först förvirring, sedan intensiv saknad och nu på sistone en känsla av meningslöshet som bitvis brer ut sig när jag inte har dig att kämpa för och att ta hand om längre. Men de känslorna/tillstånden är mina att möta och ta mig igenom. De kan aldrig skada dig. Du är där du ska vara. Du är fri. Du är trygg.

Min räddning och min tröst - mot förvirringen, mot saknaden, mot meningslösheten - finns i vetskapen om att du har det bra. Men också i min känsla och övertygelse om att du finns här fortfarande. Din aska finns i urnan som nu finns i marken. Men det är inte där du är. Jag känner din närvaro så intensivt. Du finns inom mig och överallt runtomkring oss och för mig så är du inte borta. Så länge som jag känner dig så kommer du aldrig att vara borta. 

Ibland så känns det snarare som om du blir mer närvarade i och med att tiden går. Som Naja Marie Aidt skriver om sin sons död:

 "Det är en mycket fysisk känsla:

Han är inuti mig.

Han är inuti min kropp.

Jag bär hans väsen i min kropp.

Jag bär honom återigen inuti min kropp.

Som när han låg i min livmoder.

Men nu är det hela hans liv jag bär.

Jag bär hela ditt liv."

 

ps. Vid graven ligger en liten låda som det står brevlåda på, om någon vill lämna något till Luca - ett brev eller en bild eller något annat. 

 
 
 
 
 
 

Sjuk av saknad.

 
Jag kan inte ta in en gång för alla att mitt barn inte lever. I tanken kan jag förstå att allt är som det ska vara, att han har det bättre där han är, utan smärta, utan illamående, utan de eviga behandlingarna, utan tumörer som växer och tar över. I evigt lugn och ljus och stillhet. Jag kan känna mig helt övertygad om att han har det bra där han har. Men min kropp saknar. Den tar in och känner en liten bit i taget. Efter intensiva dagar med disputation och sedan några dagars resa så kändes det som en chock att komma hem och inse att han fortfarande är död. Det kändes som om nu har vi gått igenom den här perioden så länge så nu borde den vara över och allt borde vara som vanligt igen (vad nu "som vanligt" skulle betyda i vårt fall). Men det är inte över. Han är fortfarande död. Det kändes som om insikten trängde in ännu ett lager in i mina celler. 

Jag fick ett mail om att uppdatera hans plats i kön på den skola som jag ville han skulle gå på. Det knockade mig ännu en gång. För tusende gången så insåg jag att det går inte över. Det kommer alltid att komma tillfällen när han skulle ha varit med; skolstart, Halloween-fest, födelsedagar, jul, sommarlov. Varje gång så känns smällen lika starkt.

Sen blev jag sjuk. Jag är för det mesta skonad från olika fysiska symptom men denna vecka har det känts som om systemet som är jag saknade honom så mycket så jag blev helt knockad. Kanske var det inte så. Kanske var det något helt vanligt influensavirus som attackerade mig. Men det kändes som om jag blev sjuk av saknad. 

I Joan Didions Ett år av magiskt tänkande så tar det ett år för henne innan insikten börjar sjunka in. Jag har ersatt min stödgrupp för familjer som kämpar med neuroblastom till en grupp om föräldrar som förlorat sitt barn till cancer.  Vad jag ser där är att det kan ta många år, kanske resten av livet.

Det där hålet finns där hela tiden. Ibland är det litet och hanterbart, när vardagen fylls upp med annat och jag har förmågan att se allt det fina som finns kvar. Ibland tar det upp hela mig så att bara skalet finns kvar. Som i Albert György Ginevras skulptur Melancolie.   

 
 

Bara kärlek.

 

Jag har en plats hemma där jag kan prata med Luca. Det hjälper. Flera gånger om dagen så sätter jag mig där och tänder det ljus som han gav mig på min födelsedag, två veckor innan han dog. Jag säger godnatt och godmorgon, berättar för honom hur mycket jag älskar honom, hur jag fortfarande och alltid kommer att älska honom mest av allt i hela världen (hör hans röst när han svarar samma ord tillbaka, som han alltid gjorde), hur tomt det känns utan honom, men också hur jag ska leva för oss och göra allt det som han inte kan. Hur jag ska fortsätta andas för han inte längre kan. I morse berättade jag att jag skulle cykla. Luca ville lära sig cykla. Nu cyklar jag för oss båda.  

Innan denna plats och dessa stunder så gick jag mest runt i förvirring i detta mitt nya liv, där jag nu går till jobbet igen, planerar disputation och spånar på nya forskningsidéer, går långa promenader i skogen, har en annan familj att rikta min kärlek emot. Jag observerar mitt nya liv hur det tar form och det är så det kristalliseras. Med jämna mellanrum så har sorgen sorgen slängt sig över mig och till synes banala insikter har tagit timmar av tårar att andas igenom. Luca är död och det betyder att han aldrig kommer tillbaka, Vi får aldrig vårt liv tillbaka, Allt som hände, allt som vi hade, allt det där galna intensiva, finns nu i dåtiden. Det händer inte, det hände. I preterium. Självklarheter som känns som gigantiska insikter som jag måste berätta för hela världen om. När man är död så betyder det att man aldrig kommer tillbaka! En människa som man älskar kan finnas och sen sluta finnas längre! Hur kan jag ha levat hela mitt liv utan att på riktigt förstå det?

När jag har en plats för sorgen så behöver den inte slänga sig över mig lika kraftigt. Luca finns inte i den yttre världen, men inom mig så är han intensivt närvarande hela tiden. Det har känts som ett glapp mellan det inre och det yttre och varje gång som jag får prata med honom och säga hur mycket jag älskar honom så känns det som om den obalansen jämnas ut. Tanken att döden inte kan sätta stop för kärleken hjälper mig. Jag känner vad jag tror är olidlig smärta och saknad, men så minns jag och tänker om: tänk om dessa känslor inte är smärta, tänk om allt bara är kärlek. Tänk om jag kan sitta här och älska honom precis lika mycket som förut - stryka honom över kinden och prata precis som vi brukade göra. Jag kan höra hans svar inom mig. Det är min räddning. Jag vet nu att det inte finns några gränser för att älska. Inte ens döden.