När jag satte ner urnan svepte vågen av smärta som jag känner så väl nu. Saknadens smärta. Den sveper över som en våg av rakblad. Hur kan din friska kropp vara reducerad till aska? Du som skulle springa omkring runt oss och leka med alla saker som
vi ställt på din grav. Jag ser urnan i min hand samtidigt som jag tycker mig se dig springa förbi bakom buskarna, uppspelt av att (nästan) alla som du älskar mest är samlade igen. Jag känner hur det skär. Men så minns hur det är. Jag saknar dig
så men jag önskar dig inte tillbaka. Din kropp var inte frisk. Att önska dig tillbaka skulle vara att önska tillbaka sjukdomen, tumörerna, smärtan, ingreppen. Det kan jag aldrig göra.
Jag minns hur det är, stryker över urnan som jag håller och känner istället som jag kände vid din kista vid begravningen - tacksamhet för att du är där du är. För att tumörerna nu är döda och för att du inte längre har ont. För att du aldrig någonsin
behöver utsättas för plågsamma behandlingar igen. Urnan känns så lugn, precis som kistan var. När du levde så var det så sällan som jag kunde känna så. Vi kämpade och kämpade och kämpade för att skydda dig mot det hemska - men kampen
i sig var så smärtsam. Jag ville så gärna skydda dig men jag kunde inte. Nu vet jag att du har det bra och det är så jag vill det ska vara. Jag älskar dig för mycket för att önska dig tillbaka.
Jag går igenom olika faser sen du försvann. Först förvirring, sedan intensiv saknad och nu på sistone en känsla av meningslöshet som bitvis brer ut sig när jag inte har dig att kämpa för och att ta hand om längre. Men de känslorna/tillstånden är mina
att möta och ta mig igenom. De kan aldrig skada dig. Du är där du ska vara. Du är fri. Du är trygg.
Min räddning och min tröst - mot förvirringen, mot saknaden, mot meningslösheten - finns i vetskapen om att du har det bra. Men också i min känsla och övertygelse om att du finns här fortfarande. Din aska finns i urnan som nu finns i marken.
Men det är inte där du är. Jag känner din närvaro så intensivt. Du finns inom mig och överallt runtomkring oss och för mig så är du inte borta. Så länge som jag känner dig så kommer du aldrig att vara borta.
Ibland så känns det snarare som om du blir mer närvarade i och med att tiden går. Som Naja Marie Aidt skriver om sin sons död:
"Det är en mycket fysisk känsla:
Han är inuti mig.
Han är inuti min kropp.
Jag bär hans väsen i min kropp.
Jag bär honom återigen inuti min kropp.
Som när han låg i min livmoder.
Men nu är det hela hans liv jag bär.
Jag bär hela ditt liv."
ps. Vid graven ligger en liten låda som det står brevlåda på, om någon vill lämna något till Luca - ett brev eller en bild eller något annat.
