pussmonster.blogg.se

 

Ännu en bild från ett år sedan på min fina fina pojke. Från lugna men oändliga svåra dagar mellan de två Barcelonaresorna. Luca mådde bra igen efter den första svåra vistelsen i Barcelona och han var så glad, men det var svårt att se hur det ens skulle vara möjligt att testa immunterapin och det kändes som om vi inte hade mycket tid kvar. 

För mig fanns det något annat vid den tiden, något som jag aldrig skrev om. Det fanns en stark längtan efter ett litet syskon.

Det är svårt att skriva om för det är svårt att separera i mig själv. För mig så sitter längtan och saknaden ihop, de har levt sammanflätade inom mig sen vi förstod att Luca inte skulle få leva vidare. Jag tänkte att det lilla syskonet skulle vara min silverlining. På slutet så var det så mycket det hoppet som jag levde på.  

Men så blev det inte. Inte än i alla fall. Jag vill skriva om det nu för med tiden så har det blivit sin egen sorg. Infertilitetens sorg är inte att jämföra med alla vedervärdiga behandlingar eller med döden. Det är inte universums undergång och alltings ände. Men det är också en sorg. En dov och förvirrande sorg, som ingen annan riktigt delar och där inget gått förlorat, annat än ett hopp och en dröm. En ackumulerande sorg som skapas långsamt i tid och ibland får sina helt egna sorgeutbrott. 

Som så många gånger med Lucas diagnoser och behandlingar så kan jag önska önska önska att det inte behövde vara så, men så är det. Det är som det är och som alltid så hjälper det att skriva orden. Det hjälper mig att acceptera.

För mig sitter allting ihop på så många nivåer. Jag har känt mig tacksamt befriad från olika posttraumatiska syndrom. Jag har gått tillbaka till platser med både fina och svåra minnen, för att känna sorgen även där och för att tappa platserna på sin traumatiska laddning. Men jag var inte beredd på hur mötet med läkaren på fertilitetskliniken skulle föra mig tillbaka till alla svåra möten med läkare för Lucas behandling. När jag satt där på andra sidan skrivbordet och hörde de välbekanta orden - behandlingen har liten chans att fungera - så var jag tillbaka i känslan från Lucas behandlingstider och i den totala desperationen. Jag kom på mig själv med att vilja falla på knä och böna till läkaren, snälla rädda honom. Snälla snälla snälla rädda mitt barn. Först när jag går därifrån så förstår jag vad jag håller på med. Jag påminner mig själv om att Luca mår bra nu, han behöver inte räddas längre. Jag behöver inte rädda honom. Under fortsatta möten och utredning så blir det mitt mantra, nu är nu och då är då. Nu har vi en behandlingsplan på IVF-behandlingar. Jag påminner mig själv om och om igen om att denna gång betyder misslyckade behandlingar inte smärtsam död. Bara förlusten av en dröm. 

Jag har länge tänkt att jag har två barn. Eller fem, men mina fina bonusbarn som är en sådan viktig del av livet nu. Min älskade Luca som jag inte fick ha kvar och ett litet syskon som jag hoppas att jag en dag ska få träffa.